picnics

Om att inte göra som man brukar 

Det är några dagar sen jag skrev. Har vägt för- och nackdelar med att fortsätta blogga i projektet. Eftersom konflikten i mitt projekt (som man ju ändå kan kalla det) är projektet i sig, har frågan inte varit helt enkel. 

Jag har i alla fall nu bestämt att fortsätta skriva så länge det känns Ok. Det finns trots allt en gemensam process mitt i allas individuella arbete och det är den jag ändå på något vis deltar i och bryr mig om. Med det är inte lätt att skriva nu och ändå det enda jag kan göra.

Från början av det här arbetet kände jag motstånd och frustration. Det var något med hela upplägget jag reagerade mot och som inte alls kändes bra. Efter några dagars försök att förstå vad och varför blev det tydligare. Jag ville inte gestalta något på det här sättet. Konflikt.

Så man väljer inte konflikter - de uppstår

Kommer man undan? Kan man? Jag har funderat och kommit fram till att man inte kan det. Det går helt enkelt inte att komma undan konflikter. De hänger med.

Även om man väljer att gå med på saker mot sin vilja, slänga i dörrar, konservera, fly landet, detonera en bomb eller något annat, finns konflikter kvar. Oavsett om de sitter utanpå eller innanför så måste hanteras på något sätt. Wow, äntligen fattat, det var väl inget nytt? Nej, det var det inte, men man förstår det på ett annat sätt när man är i det. 

I alla fall, jag har tänkt, känt efter, pratat om, läst och försökt förstå. Kort sagt, konflikthanterat. Just nu, har jag kommit fram till att själva upplevelsen av denna konflikt är viktig. Ofta är det jobbiga känslor en konflikt drar fram och man gör en massa för att slippa undan dessa. Jag kan inte slippa undan, för konflikten uppstod och nu måste jag ta i den.

Känslorna detta utlöser blir förmodligen tydligare nu, eftersom jag inte alls gör som jag brukar. Normalt sätt hade jag förmodligen använt någon form av bildskapande och kanske mått bättre av det, men inte nu. För att vara trogen min konflikt, har jag bannlyst all form av bildskapande (hur konstigt det än kanske låter). 

Jag var i ateljén häromdagen. Hade lust att jobba lite och tänkte att jag ju ändå kunde hålla på med egna grejer. Det är ju bara att strunta i projektet, men nej, det gick inte. Sitter fast i konflikten helt enkelt. 

Har satt fötterna i en jäkla smet som jag sa. Men det känns ändå viktigt att vara trogen smeten och smeten kanske man skulle kunna kalla det här som nu ändå (trots allt!) blivit ett slags projekt. 

Jag har i det här tillåtit mig att vårdslöst tappa kontrollen över min process. Det finns ingen planering alls. Jag vet inte vad som ska hända om något ska hända, jag har inte tänkt producera någonting och försöker att inte styra mig själv åt något bestämt håll. Allt detta är svårt, känns skumt och tomt, men förmodligen också öppningen för att överhuvudtaget kunna göra någonting alls.  

Klockan är mycket.

Tuggummit smakar ingenting.

Ryggen är öm.

Goodnight!