picnics

I boken "Wanderlust, A History of Walking", Rebecca Solnit, beskrivs gåendet vara en balans mellan varande o görande. Hon skriver, 

"thinking is generally thought of as doing nothing in a production-oriented culture, and doing nothing is hard to do. It´s best done by distinguishing it as doing something, and the something closest to doing nothing is walking. Walking itself is the intentional act closest to the unwilled rhythms of the body, to breathing and the beating of the heart. It strikes a delicate balance between working and idling, between being and doing. It is a bodily labor that produces nothing but thoughts, experiences, arrivals". 

Jag tror att jag själv gillar att gå så mycket delvis p g a ovanstående. Att det är något jag gör utan att jag egentligen "gör" något. Visst kan man säga att det är en transport, men det är inte alltid det, särskilt när man går ut för att "bara gå". 

Gåendet är också en aktivitet som är individuell, d v s man kan endast gå med hjälp av sin egen kropp, men samtidigt är det också en aktivitet vi delar med många andra. När det handlar om offentliga rum, tänker jag att gåendet är en central aktivitet i just det utrymmet. Här strömmar människor fram varje dag för egna maskiner. Deltar o påverkar.

Personligen är gåendet ett viktigt reflektionsverktyg. Det är här jag tänker många viktiga o mindre viktiga tankar, sorterar bland intryck o känslor, fyller på med ny luft, nya idéer etc. Det är här som gåendet ligger nära konsten för mig. Jag behöver det helt enkelt för att koncentrera mig och ta reda på vad som ligger mig nära och som jag vill arbeta vidare med. Det finns mycket att skriva om vad det gör med en, men framförallt handlar det kanske om just det transformativa i själva aktiviteten. Jag menar att det sker något i oss o med oss under tiden som vi går. I början av det här projektet funderade jag mycket på vad gåendet egentligen innebär för mig o också som gemensam aktivitet i offentliga rum. Jag har ofta upplevt att det med gåendet sker förändringar i hur jag tänker o känner utan att direkt koppla det till själva gåendet. O detta är intressant tycker jag. Hur omedvetna vi är om vad vi gör när vi gör det. Det finns ett s k "processedurminne", med det menas att saker vi fått lära oss tidigt och som vi sedan övat på mycket, gör vi automatiskt o alltså utan att tänka på att vi gör det. Gåendet är en sådan aktivitet, cykling också. Efter att ha övat in det ett antal år, gör vi det sedan utan att tänka på det särskilt ofta. Automatiskt.

Gåendet, "Bipedalism", är en process, där det handlar om mer än att bara komma fram. Det är att vara på väg utan att alltid veta vart. Steg för steg tar vi oss fram, varvar vänster o höger repetitivt. Den fysiska ansträngningen påminner oss om vad vi gör när vi gör det, om vi känner det. Hjärtslagen hör vi inte, men dom finns där o slår för oss o möjliggör varje sådant steg.