Det står stilla. Ganska mycket stilla faktiskt. Fast jag skriver, läser, fotar o skissar o allt annat, så byter jag hastigt alla spår om vartannat. Lägger åt sidan, tänker att jag kan kolla in det sen. O när det känns som att allt står stilla o inget händer, så blir verkligen allting mycket tråkigare. O jobbigare. Jag saknar inte själva idéerna, jag bara inte går igång på dom. Då (alltså nu) tänker jag på vad som ger mina processer näring, skapar flow o motivation? Det är sånt jag går o funderar över medan tiden i projektet går och min rapport förblir ganska vit. Jag har inga tydliga svar på ovanstående, men det är ändå en intressant fråga att fundera över, tycker jag.
Jag ska i alla fall försöka formulera ner några av mina ganska otydliga tankar så här långt.................................................................
Gåendet; är fortfarande inne på detta tankespår. Och inspirerad. Egentligen är jag det.
Tänkte tidigt att jag ville se om det gick att använda gåendet som metod för att arbeta undersökande med andra. Att gå, skulle då dels kunna vara själva det konstnärliga uttrycksmedlet, men också som metod för diskussioner av olika slag.
Jag tycker själv och har också hört många säga att de både tänker och pratar bättre medan dom går. Jag tyckte detta var intressant och tänkte att det borde gå att kombinera gåendet som metod med t ex det Sokratiska Samtalet. Som "Sokratiska Walks" liksom. Det skulle t ex kunna vara ett seminarium där man går mellan olika på förhand givna plaster (Fjällgatan skulle kunna ingå) och pausar emellanåt för diskussioner och/eller gestaltningar av olika slag.
Gåendet skulle här kunna vara metoden för att tänka bättre (rörelsen, syresättning av blodet o s v), samtidigt som det Sokratiska Samtalet skapar möjlighet till interaktion med andra och att dela tankar, känslor, upplevelser o s v och slutligen skulle själva rummet, platserna i det offentliga, kunna bidra till intressanta diskssioner, direkt på plats så att säga. Det blir ett möte mellan människor men också mellan människorna och rummen de vistas i. Tänker här att platserna man väljer blir viktiga. Att det är dessa platser som blir utgångspunkterna då för själva den sokratiska dialogen.
Jag har också tänkt på gåendet som motståndshandling. Alltså vad det innebär att faktiskt ta sig fram för egen maskin istället för att vara beroende av andra slags maskiner, bränslen o s v. Att detta kan vara ett medvetet val o just en motståndshandling i sig. I tider där jordens resurser håller på att ta slut och det ganska fort, kan gåendet vara en motståndshandling.
Det finns många exempel på gående som motståndshandling, att nämnas lite kort är bl a Situationisterna som på 60-talet kritiserade den moderna stadsplaneringen och arkitekturen och ansåg att den bara bidrog till människors isolering från varandra och att staden reducerades till att bli en kuliss för konsumtion. En del av det dom sysslade med var bl a "Dérive" = att planlöst vandra omkring i stadslandskapen och se hur olika miljöer påverkade sinnesstämningar och känsloliv. Ur detta utvecklades sedan en teori som kallas "Psykogeografi", d v s hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt.
Jag tänker här att även om gående är en relativt miljövänlig aktivitet, så är det ändå något som lämnar spår. Människan lämnar spår, avtryck hela tiden på olika sätt. Inte bara genom att gå, men mycket genom att gå.
Jag kan skriva mer, men måste äta nåt. Återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar