Tänker att rörelse och paus är två delar vi inte kan vara utan. Båda är varandras förutsättning på något vis. Något som går och går och går och går, går inte så bra i längden (alltså, förutom klockan då...). Och något som vilar och vilar och vilar och vilar, vilar inte heller så mycket i längden. Kroppens konstruktion bygger liksom på att vara i rörelse - också i vila. 

Man kanske oundvikligen kommer hit, alltså till tankar om "vila", när man tänkt mycket och länge kring att gå??

-paus-

I stadsrummet går vi en massa. Man ska oftast någonstans. Stannar gör man kanske främst vid trafikljusen eller nån annan slags väntan, bussen eller så? Jag filmade folk på stan i San Fransisco en del och det slog mig att ingen tycktes stanna upp annat än vid just trafikljusen. Där stannade plötsligt allt till förutom trafiken som fick grönt. Folket tog en stunds paus. T o m i ljudet på filmerna känner man av att pulsen liksom avtar.

Jag kom just nu att tänka på en kvinna jag såg för länge sen på Kuba som stod och lutade sig mot en lyktstolpe i ett gathörn i flera timmar. Min kompis och jag satt på en närliggande balkong och kunde se ner på gatan därifrån. Vi tyckte det var rätt fascinerande att se någon stå sådär och hänga i gathörnet utan att ha något annat syfte än att just bara kolla in gatan och det som hände där. Vi hade fått veta att hon bodde i området och just brukade göra det. Ja, man såg en hel del andra där också, som tog det lugnt på stan. Det är förstås en helt annan kultur beroende av skilda historier, politik o s v, men den var ändå en intressant iakttagelse jag kom att tänka på nu i detta sammanhang. Det är i alla fall något man inte ser särskilt mycket av härhemma. Vi kanske kollar in läget i staden här också, men på andra sätt? Jag vet inte..

HAR TÄNKT MER PÅ DET DÄR MED ATT VILA OCH KOMMIT FRAM TILL FÖLJANDE SLUTSATS: OM MAN FÖRSÖKER VILA NÄR MAN INTE ÄR TRÖTT, SÅ GÅR DET INTE. KROPPEN BLIR RASTLÖS OCH MÅSTE GÖRA NÅGOT. OCH OM MAN FÖRSÖKER VILA NÄR MAN ÄR VÄLDIGT VÄLDIGT VÄLDIGT TRÖTT SÅ GÅR DET INTE HELLER FÖR DÅ ÄR MAN SÅ UPPE I VARV. 

= MAN KAN BARA VILA PÅ RIKTIGT NÄR MAN ÄR SÅDÄR LITE LAGOM TRÖTT OCH UTARBETAD. AND THAT IS SOMEHOW A BIT STRANGE. 

TIDEN DET TAR

I början av projektet, d v s Del I, handlade det om gåendet som rörelse och mänsklig aktivitet. Kroppen och dess funktioner var i fokus och också det ofta omedvetna i själva gåendet, d v s att vi knappt tänker på att vi gör det när vi gör det, trots att vi gör så mycket av det varje dag. De flesta av oss tar många steg varje dag, vare sig vi räknar dom eller inte. Och många av dom sker dessutom i offentliga utrymmen av olika slag.

I den andra delen av det här projektet, har jag funderat på gåendet mera som handling. Och som handling tänker jag att det skulle kunna vara något medvetet valt, eventuellt för att göra ett slags motstånd. Jag funderar över vad det innebär att gå i en tid när så mycket omkring oss rör sig förbi i allt snabbare takt? Och vad det innebär att ta sig fram för egen maskin när det finns så många andra mera effektiva maskiner att tillgå? 

Tidigare i bloggen har jag skrivit om hur gåendet vid slutet av 1800-talet användes som ett sätt att kritisera det industrialiserade samhällets framväxt. Jag har också skrivit om Situationisterna som på 60-talet använde det planlösa gåendet kallat "Dérive" som ett sätt att också kritisera den tidens samhällsutveckling och stadsplanering och hur dessa påverkade människors liv och mående. Det finns många exempel..

Gående, kopplat till det offentliga rummet, d v s det som är (eller ska vara) det gemensamma utrymmet, är centralt. Det handlar om rörelse och mänsklig närvaro i det rummet. För vare sig vi tar oss fram gåendes eller med andra medel, behöver vi ofta, för att inte säga alltid, gå till eller från (t ex hemmet, affären, jobbet, bilen på parkeringen o s v ), av eller på (bussen, spårvagnen, flyget o s v). Jag tänker att den rörelsen är central. Många städer idag planeras mycket med just detta i åtanke. Man vill helt enkelt att fler går och cyklar. Ja, så har det väl i och för sig varit länge, kanske alltid, det skulle ju förstås bli billigast för alla.  

Funderar vidare........ vilken innebörd har gående i våra liv, på ett såväl fysiskt, psykiskt o socialt plan? Jag funderar också över miljön och de larmrapporter vi ständigt får över hur jorden mår. Hur påverkar detta oss egentligen och har det någon inverkan när det gäller våra val av transport? 

Undrar också ifall den långsamhet som gåendet står för i jämförelse med andra, snabbare fortskaffningsmedel, kan vara eller t o m leda till en mera medvetet vald handling? Ett sätt att visa sitt motstånd, att leva mera "SLOW"? 

Till detta tillkommer tankar på om huruvida det finns en bortre gräns för hur fort saker och ting kan gå och hur mycket vi egentligen orkar med? Ibland verkar det som om allvarliga saker måste ske i våra liv, för att vi ska stanna upp och få nödvändiga perspektiv på tillvaron vi lever i. Men måste det vara så?

Att leva "SLOW", handlar enligt Carl Honoré i boken "SLOW - Lev livet långsamt", mera om att hitta en jämvikt mellan snabbt och långsamt, än om antingen eller. Jag tror också att det handlar om det. Jämvikter alltså. 

Kanske är detta med jämvikter mellan det snabba och det långsamma i tillvaron något som många, inklusive jag själv, söker mer av just idag? Som om allt det snabba utvecklats och finns där hela tiden men kanske inte måste väljas alltid (även om det erbjuds). Och vilka värden är det då man vill ha mer av? Är det mera tid, rum och utrymmen för reflektion som saknas? Eller kanske mera vilor och pauser??? 

Jag tänker, alltså finns jag 

(Descartes förresten). 

Jag tänker på mitt förrförra projekt, där temat var "Konflikt". För någonstans mitt i det No Flow jag befinner mig i just nu, känner jag kopplingar till det som var då. Jag vet inte, men anar att det i alla fall kan vara så. 

Då, upplevde jag, utöver det rätt kraftiga motstånd jag kände inför själva uppgiften och upplägget, också en slags obeskrivlig trötthet inför alla dessa material; både typiska konstnärsmaterial o andra. Det var som om jag sökte efter andra sätt att uttrycka det jag ville på och var inte alls lockad av att arbeta som jag brukade. Hade då inte ens lust att pröva något nytt, för nya material finns ju hela tiden.... Orden var det enda jag kunde arbeta utifrån. Då tyckte jag ändå att det var lite lustigt och ganska förbryllande eftersom jag ju läste till bildpedagog!!!  Alltså, av tradition är ju i alla fall materialen själva grunden till det vi gör och också det kommande elever kommer att ha som grund.

I alla fall, så känner jag igen lite av detta nu o tror att det kan vara en del av att det inte riktigt flyter på som jag är van vid. 

Att jag är intresserad av Gåendet som område och också som metod, tror jag kan vara del av detta; ett slags inre motstånd mot materiella värden som jag försöker sätta ord på här. Jag ser Gåendet bl a som en handling; något man utför och som på något vis ligger utanför den materiella världen. Jag skapar genom gåendet inget materiellt. Jag skapar min egen rörelse. 

Då, i förrförra projektet, blev jag glad av att läsa mer om idébaserad konst, som ju grundar sig i liknande frågeställningar och där idén är viktigare en själva materialet o tekniken. För, då liksom nu, kan man ju undra om man är helt körd både som konstnär o bildpedagog när man nu ifrågasätter alltihop som jag gör. För det ligger nämligen en konflikt i just detta; att å ena sidan söka en mening bortom material o tekniker, och att å andra sidan veta av erfarenhet att skapandet är så oerhört viktigt för människor, vare sig det görs i olika material o tekniker eller immateriellt (tankar, idéer o s v). Att tillägga här bör göras att det jag skriver om nu, handlar om mitt eget arbete, inte skapandet i stort. 

Det har alltså smugit sig in en kritik i det här för mig. Vad är det vi ska skapa och varför? Varför tillföra mera till allt som redan finns? Det blir som att jag ifrågasätter det jag själv alltid hävdat varit viktigt (för att inte säga det viktigaste). 

O mitt i allt börjar jag längta efter att måla igen, är det inte motsägelsefullt? 

Eller så är jag mest rädd för vart jag är på väg? Vad händer med mina uttryck om dom inte kommer ut i den form som jag är van vid? O då menar jag inte bara i målerisk form utan i materiell form. Vad gör jag då? Vem blir jag då? Är jag mina tankar, eller är jag mina uttryck? En nära vän påminde mig om att jag skrev så en gång - "Jag är mina uttryck". Så, syntesen av detta blir alltså att skapande i stort, mycket är en fråga om identitet! 

I måleriet känner jag mig hemma och nu har jag varit borta ett tag. Jag har gjort annat, men inte målat. Till ateljén har jag inte hunnit gå på ganska länge, och som det känns nu med det jag beskrivit ovan, har jag lika gärna kunnat skapa det jag vill i sängen, på toa eller när jag är ute o går. Inte behöver jag då gå till ateljén.. Fast det där var nog kanske lite överdrivet, jag vet inte, men det är lite så det känns ändå. Som om jag vistas i det där tomrummet jag skrev om i bloggen under förrförra projektet. Ett tomrum som kan göra plats för något nytt kanske? Eller så blir det till en nödvändig vändpunkt? I don´t know.. 

Utöver det jag skrivit här ovan, finns också den lite komplicerade upplevelsen av att vara en konstskolestudent igen, något jag varit och också lämnat. Det var svårt redan då, för jag har länge varit van vid att jobba själv. Alltså, vi ska arbeta med konstnärlig gestaltning, men vi är inte konstnärer här, inte heller studenter på konstskola, utan vi är studenter på en bildlärarutbildning, men ska ändå arbeta konstnärligt och dessutom få betyg på det. Ja, jag tycker det är förvirrande vad det är vi egentligen sysslar med och emellanåt vad det är jag läser till. Ibland känns det som att jag är tillbaks någonstans där jag varit för länge sedan. Och i detta menar jag inte att jag tycker utbildningen är dålig, utan vill peka på att det hela emellanåt är komplicerat. För mig.

Så det jag hittills insett är att ovanstående spelar roll för min process o för hur jag arbetar nu. Kanske är det en reaktion mot tiden vi lever i och allt som finns att göra o tillverka hela tiden eller så är det en reaktion mot sammanhanget jag befinner mig i på utbildningen som jag emellanåt upplever komplicerat. Eller både och, o lite till. Förmodligen. Allt detta, beror på vem man är och vilka erfarenheter man har med sig in i ett visst sammanhang, tror jag. Vad som kommer ut i slutändan, vet jag ej. 

Klart slut.

NO FLOW

Det står stilla. Ganska mycket stilla faktiskt. Fast jag skriver, läser, fotar o skissar o allt annat, så byter jag hastigt alla spår om vartannat. Lägger åt sidan, tänker att jag kan kolla in det sen. O när det känns som att allt står stilla o inget händer, så blir verkligen allting mycket tråkigare. O jobbigare. Jag saknar inte själva idéerna, jag bara inte går igång på dom. Då (alltså nu) tänker jag på vad som ger mina processer näring, skapar flow o motivation? Det är sånt jag går o funderar över medan tiden i projektet går och min rapport förblir ganska vit. Jag har inga tydliga svar på ovanstående, men det är ändå en intressant fråga att fundera över, tycker jag. 

Jag ska i alla fall försöka formulera ner några av mina ganska otydliga tankar så här långt.................................................................

Gåendet; är fortfarande inne på detta tankespår. Och inspirerad. Egentligen är jag det.   

Tänkte tidigt att jag ville se om det gick att använda gåendet som metod för att arbeta undersökande med andra. Att gå, skulle då dels kunna vara själva det konstnärliga uttrycksmedlet, men också som metod för diskussioner av olika slag. 

Jag tycker själv och har också hört många säga att de både tänker och pratar bättre medan dom går. Jag tyckte detta var intressant och tänkte att det borde gå att kombinera gåendet som metod med t ex det Sokratiska Samtalet. Som "Sokratiska Walks" liksom. Det skulle t ex kunna vara ett seminarium där man går mellan olika på förhand givna plaster (Fjällgatan skulle kunna ingå) och pausar emellanåt för diskussioner och/eller gestaltningar av olika slag.

Gåendet skulle här kunna vara metoden för att tänka bättre (rörelsen, syresättning av blodet o s v), samtidigt som det Sokratiska Samtalet skapar möjlighet till interaktion med andra och att dela tankar, känslor, upplevelser o s v och slutligen skulle själva rummet, platserna i det offentliga, kunna bidra till intressanta diskssioner, direkt på plats så att säga. Det blir ett möte mellan människor men också mellan människorna och rummen de vistas i. Tänker här att platserna man väljer blir viktiga. Att det är dessa platser som blir utgångspunkterna då för själva den sokratiska dialogen. 

Jag har också tänkt på gåendet som motståndshandling. Alltså vad det innebär att faktiskt ta sig fram för egen maskin istället för att vara beroende av andra slags maskiner, bränslen o s v. Att detta kan vara ett medvetet val o just en motståndshandling i sig. I tider där jordens resurser håller på att ta slut och det ganska fort, kan gåendet vara en motståndshandling. 

Det finns många exempel på gående som motståndshandling, att nämnas lite kort är bl a  Situationisterna som på 60-talet kritiserade den moderna stadsplaneringen och arkitekturen och ansåg att den bara bidrog till människors isolering från varandra och att staden reducerades till att bli en kuliss för konsumtion. En del av det dom sysslade med var bl a "Dérive" = att planlöst vandra omkring i stadslandskapen och se hur olika miljöer påverkade sinnesstämningar och känsloliv. Ur detta utvecklades sedan en teori som kallas "Psykogeografi", d v s hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt.

Jag tänker här att även om gående är en relativt miljövänlig aktivitet, så är det ändå något som lämnar spår. Människan lämnar spår, avtryck hela tiden på olika sätt. Inte bara genom att gå, men mycket genom att gå. 

Jag kan skriva mer, men måste äta nåt. Återkommer.  

UPPREPNINGAR

UPPREPNINGAR