picnics

2008-12-13T04:56:00.001-08:00

Japp, då var flera veckors projekt avslutat. Efter en lång promenad är det dags för eftertankar......

Processen.

Ingången till denna del av projektet kändes bra och på något vis naturlig efter förra. Jag ville fortsätta med "gående", det fanns så otroligt mycket mer att göra i ämnet. O inte minst fanns lusten kvar.

Trots det började mitt arbete med ett No Flow. Ämnet var alltså intressant i sig, men hur skulle jag jobba vidare i gestaltningsform? Mest av allt ville jag fortsätta undersöka utan att bestämma mig för något särskilt. Well, I don´t like att gränsa av, det har jag förstått. Men, det är ju inte det att jag inte kan sätta ner mina fötter, inte alls, mer att jag liksom själv vill bestämma när o det kan man ju inte alltid när man ska passa i ett schema. Jag har också kommit fram till att det inte handlar om att jag behöver mer tid än någon annan för att jag arbetar långsamt, vilket jag kanske tänkte i början av utbildningen. Ibland kan jag spruta ur mig grejer oerhört snabbt. Det hela handlar mer om att få bestämma över detta själv. O särskilt gäller det här konsten. Tror inte att detta hade varit en lika engagerande fråga för mig, om jag under tiden också haft mer tid just för det egna, men nu har det inte riktigt varit så.

I alla fall, istället för att börja jobba, var jag tvungen att ta reda på vad detta no flow handlade om. I efterhand tror jag att det som var svårt, vid sidan av att just göra avgränsningar, var att det jag började intressera mig för handlade om gående som medvetet vald handling o i detta var jag inte säker själv på vad jag tyckte. Alltså, det kändes som att jag inför mig själv krävde en åsikt på något vis, men någon sån hade jag inte. Jag ville egentligen bara fortsätta undersöka ämnet och hålla det öppet för en massa olika tolkningar.

Tiden kändes också knapp med så himla mycket annat på schemat, fritiden o s v. Så kanske fanns en viss stress med redan från början i projektet och när jag är stressad blir jag som en slowmotionsnigel istället för en grymantilop, vilket är ganska intressant egentligen.

Well well, jag kom fram till att det handlade om ovanstående och bestämde mig för att det visst gick bra att fortsätta arbeta med ämnet vare sig jag hade ngn åsikt i frågan eller inte. Ungefär samtidigt fick jag reda på att en nära anhörig blivit svårt sjuk i en sjukdom som bl a handlar just om gåendet, vilket gjorde att det jag höll på med plötsligt kändes fruktansvärt futtigt och oviktigt. Självklart kunde jag se mycket av det jag höll på med som värdefullt, men det hela blev komplicerat, inte minst känslomässigt. Jag tappade lusten och spåret kan man säga. Och behövde samtidigt förhålla mig till ovanstående på något sätt.

För att kunna jobba vidare alls, släppte jag helt gåendet ett tag och började fundera på andra grejer. Jag hade olika idéer då, som t ex ljud på olika platser kring gatan F, som skulle portioneras ut vid vissa klockslag; Att bygga enorma torn som man skulle kunna gå upp i för att få just distans till omvärlden; Samt paus-platser av olika slag o s v o s v. Flera av idéerna kändes spännande o bra, men samtidigt ville jag inte bygga något. Det har jag förresten inte velat någon gång under utbildningen. Istället ville jag göra något mitt i det offentliga rummet, något som var på-gående, ha. Och det var här jag kom tillbaks till gåendet igen. Home sweet home..

Men för att jobba med detta på ett plan som ändå kunde kännas OK, började jag fokusera ännu mer på gåendet som just vald handling och tänkte mycket på miljömedvetenhet, att visa kritik o motstånd av olika slag. Att det i slutet kom att handla om Slow och Fast blev en av de olika ingångar jag hade. Detta intresserade mig dock som fråga eftersom takt, rytm av olika slag o s v, funnits med som en tråd också i första delen.

Jag gillar tanken på att den egna kroppen, takten, pulsen vi lever med dagligen är något som många människor har möjlighet att förhålla sig till, oavsett om man är gående eller inte. Jag gillar också att detta med slow och fast är något som kan appliceras som tankegång på andra områden, inte bara gåendet. Jag gillar också att det inte handlar om att välja antingen slow eller fast, utan just om jämvikten dem emellan, där olika situationer kan behöva olika takt och att detta är något som vi medvetet kan välja att förhålla oss till. I detta tänker jag återigen att det kan handla om gående men också om många andra saker.

Själva gestaltningen

Jag känner mig nöjd med mitt arbete och själva gestaltningen. Mest kanske för att jag slutligen hittade till ett uttryck som handlade om att pröva tankarna o idéerna ute i själva rummet. För eftersom jag inte byggde något, kallar det mer konkret här, så fanns väldigt länge "bara" mina tankar och skisser. Man skulle kunna säga att jag sparade på dom länge eller avgränsade in i det sista. Man skulle också kunna säga att jag visst byggde något med mina filmer, men jag tänker här mer på att göra något med händerna, färg, olika material o d. D v s det jag kanske mer varit van vid tidigare. Att jobba så mycket med själva idén, upplevde jag lite nytt, intressant och också svårt.

Visst hade jag kunnat redogöra för endast tankar o idéer på redovisningen, men för egen del, blev det mer verkligt när allt det jag skissat på, också prövades ute på plats.

Redovisningen

Själva redovisningen kändes Ok, men i efterhand hade jag kanske gjort en del annorlunda. Fast jag bett om det, tyckte jag det var jobbigt att vara först. Utöver min egen nervositet, kändes det som om det låg en våg av hela rummets samlade nervositet o skvalpade. Min inställning var i alla fall att inte förbereda så mycket, utan improvisera mera. Ja, det kanske kan finnas för- o nackdelar med det, men ibland tycker jag att det för mig funkar bättre att inte förbereda så mycket, men det förutsatt att jag ju kan mitt ämne. I detta fallet tyckte jag att jag ältat mitt ämne så enormt mycket dessa veckor, inte minst med tanke på rapporten, att jag litade till att allt ändå fanns där.

Under själva redovisningen sedan försvann ganska mycket nervositet och det mesta fanns där, men mera i form av att jag svarade på frågor som kom upp och mer utifrån min gestaltning än utifrån min process kan man säga. I efterhand kan det tänkas att lite förberedelser hade gjort mig något mindre nervös, men det där är också mycket en fråga om dagsform för mig, så det går inte att säga generellt. Och när jag tänker efter så var jag inte så väldigt nervös ändå.

Mest kanske erfarenheten av redovisningen handlar om insikten av hur extremt sällan jag redovisar grejer egentligen och att man aldrig liksom hinner öva upp sig på det. Som pedagog kan man ju förbereda sig o bli tydligare i o m det, men det är skillnad mellan det och att redovisa en konstnärlig produkt tycker jag.

I alla fall, så kände jag också att jag ville fokusera på mina filmer och deras innehåll under redovisningen, mer än på processen. Detta för att dels pröva idéerna på publiken som var där och också för att jag tänkte att jag redan skrivit mycket om och under processen på bloggen, men däremot inte visat det som den lett fram till.

Tankar vidare:

I backspegeln kan jag se båda dessa delprojekt som givande för mig. Gående som ämne känns grymt roligt o här finns massa spår att jobba vidare med. Utöver egna grejer, vill jag använda gående i olika delar av det offentliga rummet, som metod för konstnärligt arbete med andra människor. Jag tror t ex att det skulle vara väldigt intressant att kombinera gående i olika miljöer med sokratiska samtal.

Det har också varit givande eftersom en del tankar från föregående projekt på temat "konflikt" kom tillbaks under dessa projekt och tvingade mig att ta i dem igen. Det har kortfattat bl a handlat om ett motstånd från min sida att uttrycka mig på samma sätt som bildpedagogs-student och som konstnär. Jag har velat skilja dem åt o ändå är jag en och samma person. Själv kan jag bara stå bredvid och undra, men det är så det är. Detta motstånd, har också tvingat fram andra synsätt och arbetssätt. Det har också satt igång en massa ifrågasättande kring konst, där jag kommit bort en del från färg, material o liknande. Det är ganska jobbiga processer som pågått parallellt med gestaltningarna upplever jag, och mycket av detta är också det som gör det spännande att arbeta så, som jag ser det.

Ytterligare en central fråga som jag haft med mig under utbildningen, samt dessa delprojekt, har varit tankar på vad det innebär att göra en uppgift till sin egen. Med det menar jag att kunna få en ingång i den och vad som i så fall krävs för att olika människor ska kunna ha det.

Dessa tankar har aktualiserats under våra olika projekt, där jag i vissa av dem känt svårigheter att arbeta utifrån de ramar som funnits. Varför jag känt så, är frågor jag har en del svar på, men som jag också fortsätter fundera över. Men frågan i sig är också viktig och intressant utifrån en pedagogs perspektiv. Som sådan kommer jag att möta en massa människor i olika situationer som alla ska få en och samma uppgift. Att möjliggöra olika arbetssätt, kunna ha en flexibel och vid ram, kanske t o m bryta mot just den ramen då det behövs o s v, tror jag då är oerhört viktigt. Och inte minst att vara lyhörd för vad som behövs. För egen del har dessa erfarenheter lärt mig väldigt mycket. Förhoppningsvis kommer jag att ha en större förståelse för människor jag möter p g a det.

Slutligen har allt inte handlat om motstånd och svårigheter, mycket har också varit lust, driv, nyfikenhet, undersökning och känsla av utveckling.

Referenser:

Wanderlust - Rebecca Solnit

SLOW - Lev livet långsamt - av Carl Honoré

Konceptkonst - Skriftserien Kairos

Lovtal till Filosofin - Om Maurice Merleau-Ponty (av Anna Petronella Fredlund)

Carl André

Fransis Alys

Joseph Beuys

Situationisterna

2008-12-08T01:51:00.001-08:00

2008-11-25T03:47:00.000-08:00

Tänker att rörelse och paus är två delar vi inte kan vara utan. Båda är varandras förutsättning på något vis. Något som går och går och går och går, går inte så bra i längden (alltså, förutom klockan då...). Och något som vilar och vilar och vilar och vilar, vilar inte heller så mycket i längden. Kroppens konstruktion bygger liksom på att vara i rörelse - också i vila.

Man kanske oundvikligen kommer hit, alltså till tankar om "vila", när man tänkt mycket och länge kring att gå??

-paus-

I stadsrummet går vi en massa. Man ska oftast någonstans. Stannar gör man kanske främst vid trafikljusen eller nån annan slags väntan, bussen eller så? Jag filmade folk på stan i San Fransisco en del och det slog mig att ingen tycktes stanna upp annat än vid just trafikljusen. Där stannade plötsligt allt till förutom trafiken som fick grönt. Folket tog en stunds paus. T o m i ljudet på filmerna känner man av att pulsen liksom avtar.

Jag kom just nu att tänka på en kvinna jag såg för länge sen på Kuba som stod och lutade sig mot en lyktstolpe i ett gathörn i flera timmar. Min kompis och jag satt på en närliggande balkong och kunde se ner på gatan därifrån. Vi tyckte det var rätt fascinerande att se någon stå sådär och hänga i gathörnet utan att ha något annat syfte än att just bara kolla in gatan och det som hände där. Vi hade fått veta att hon bodde i området och just brukade göra det. Ja, man såg en hel del andra där också, som tog det lugnt på stan. Det är förstås en helt annan kultur beroende av skilda historier, politik o s v, men den var ändå en intressant iakttagelse jag kom att tänka på nu i detta sammanhang. Det är i alla fall något man inte ser särskilt mycket av härhemma. Vi kanske kollar in läget i staden här också, men på andra sätt? Jag vet inte..

2008-11-25T03:42:00.001-08:00

2008-11-25T03:03:00.000-08:00

2008-11-25T02:52:00.000-08:00

HAR TÄNKT MER PÅ DET DÄR MED ATT VILA OCH KOMMIT FRAM TILL FÖLJANDE SLUTSATS: OM MAN FÖRSÖKER VILA NÄR MAN INTE ÄR TRÖTT, SÅ GÅR DET INTE. KROPPEN BLIR RASTLÖS OCH MÅSTE GÖRA NÅGOT. OCH OM MAN FÖRSÖKER VILA NÄR MAN ÄR VÄLDIGT VÄLDIGT VÄLDIGT TRÖTT SÅ GÅR DET INTE HELLER FÖR DÅ ÄR MAN SÅ UPPE I VARV.

= MAN KAN BARA VILA PÅ RIKTIGT NÄR MAN ÄR SÅDÄR LITE LAGOM TRÖTT OCH UTARBETAD. AND THAT IS SOMEHOW A BIT STRANGE.

2008-11-25T02:48:00.000-08:00

TIDEN DET TAR

2008-11-25T00:54:00.000-08:00

2008-11-22T08:00:00.000-08:00

I början av projektet, d v s Del I, handlade det om gåendet som rörelse och mänsklig aktivitet. Kroppen och dess funktioner var i fokus och också det ofta omedvetna i själva gåendet, d v s att vi knappt tänker på att vi gör det när vi gör det, trots att vi gör så mycket av det varje dag. De flesta av oss tar många steg varje dag, vare sig vi räknar dom eller inte. Och många av dom sker dessutom i offentliga utrymmen av olika slag.

I den andra delen av det här projektet, har jag funderat på gåendet mera som handling. Och som handling tänker jag att det skulle kunna vara något medvetet valt, eventuellt för att göra ett slags motstånd. Jag funderar över vad det innebär att gå i en tid när så mycket omkring oss rör sig förbi i allt snabbare takt? Och vad det innebär att ta sig fram för egen maskin när det finns så många andra mera effektiva maskiner att tillgå?

Tidigare i bloggen har jag skrivit om hur gåendet vid slutet av 1800-talet användes som ett sätt att kritisera det industrialiserade samhällets framväxt. Jag har också skrivit om Situationisterna som på 60-talet använde det planlösa gåendet kallat "Dérive" som ett sätt att också kritisera den tidens samhällsutveckling och stadsplanering och hur dessa påverkade människors liv och mående. Det finns många exempel..

Gående, kopplat till det offentliga rummet, d v s det som är (eller ska vara) det gemensamma utrymmet, är centralt. Det handlar om rörelse och mänsklig närvaro i det rummet. För vare sig vi tar oss fram gåendes eller med andra medel, behöver vi ofta, för att inte säga alltid, gå till eller från (t ex hemmet, affären, jobbet, bilen på parkeringen o s v ), av eller på (bussen, spårvagnen, flyget o s v). Jag tänker att den rörelsen är central. Många städer idag planeras mycket med just detta i åtanke. Man vill helt enkelt att fler går och cyklar. Ja, så har det väl i och för sig varit länge, kanske alltid, det skulle ju förstås bli billigast för alla.

Funderar vidare........ vilken innebörd har gående i våra liv, på ett såväl fysiskt, psykiskt o socialt plan? Jag funderar också över miljön och de larmrapporter vi ständigt får över hur jorden mår. Hur påverkar detta oss egentligen och har det någon inverkan när det gäller våra val av transport?

Undrar också ifall den långsamhet som gåendet står för i jämförelse med andra, snabbare fortskaffningsmedel, kan vara eller t o m leda till en mera medvetet vald handling? Ett sätt att visa sitt motstånd, att leva mera "SLOW"?

Till detta tillkommer tankar på om huruvida det finns en bortre gräns för hur fort saker och ting kan gå och hur mycket vi egentligen orkar med? Ibland verkar det som om allvarliga saker måste ske i våra liv, för att vi ska stanna upp och få nödvändiga perspektiv på tillvaron vi lever i. Men måste det vara så?

Att leva "SLOW", handlar enligt Carl Honoré i boken "SLOW - Lev livet långsamt", mera om att hitta en jämvikt mellan snabbt och långsamt, än om antingen eller. Jag tror också att det handlar om det. Jämvikter alltså.

Kanske är detta med jämvikter mellan det snabba och det långsamma i tillvaron något som många, inklusive jag själv, söker mer av just idag? Som om allt det snabba utvecklats och finns där hela tiden men kanske inte måste väljas alltid (även om det erbjuds). Och vilka värden är det då man vill ha mer av? Är det mera tid, rum och utrymmen för reflektion som saknas? Eller kanske mera vilor och pauser???

2008-11-19T05:31:00.000-08:00

2008-11-14T06:52:00.001-08:00

2008-11-14T06:30:00.003-08:00

2008-11-07T09:42:00.000-08:00

Jag tänker, alltså finns jag

(Descartes förresten).

Jag tänker på mitt förrförra projekt, där temat var "Konflikt". För någonstans mitt i det No Flow jag befinner mig i just nu, känner jag kopplingar till det som var då. Jag vet inte, men anar att det i alla fall kan vara så.

Då, upplevde jag, utöver det rätt kraftiga motstånd jag kände inför själva uppgiften och upplägget, också en slags obeskrivlig trötthet inför alla dessa material; både typiska konstnärsmaterial o andra. Det var som om jag sökte efter andra sätt att uttrycka det jag ville på och var inte alls lockad av att arbeta som jag brukade. Hade då inte ens lust att pröva något nytt, för nya material finns ju hela tiden.... Orden var det enda jag kunde arbeta utifrån. Då tyckte jag ändå att det var lite lustigt och ganska förbryllande eftersom jag ju läste till bildpedagog!!! Alltså, av tradition är ju i alla fall materialen själva grunden till det vi gör och också det kommande elever kommer att ha som grund.

I alla fall, så känner jag igen lite av detta nu o tror att det kan vara en del av att det inte riktigt flyter på som jag är van vid.

Att jag är intresserad av Gåendet som område och också som metod, tror jag kan vara del av detta; ett slags inre motstånd mot materiella värden som jag försöker sätta ord på här. Jag ser Gåendet bl a som en handling; något man utför och som på något vis ligger utanför den materiella världen. Jag skapar genom gåendet inget materiellt. Jag skapar min egen rörelse.

Då, i förrförra projektet, blev jag glad av att läsa mer om idébaserad konst, som ju grundar sig i liknande frågeställningar och där idén är viktigare en själva materialet o tekniken. För, då liksom nu, kan man ju undra om man är helt körd både som konstnär o bildpedagog när man nu ifrågasätter alltihop som jag gör. För det ligger nämligen en konflikt i just detta; att å ena sidan söka en mening bortom material o tekniker, och att å andra sidan veta av erfarenhet att skapandet är så oerhört viktigt för människor, vare sig det görs i olika material o tekniker eller immateriellt (tankar, idéer o s v). Att tillägga här bör göras att det jag skriver om nu, handlar om mitt eget arbete, inte skapandet i stort.

Det har alltså smugit sig in en kritik i det här för mig. Vad är det vi ska skapa och varför? Varför tillföra mera till allt som redan finns? Det blir som att jag ifrågasätter det jag själv alltid hävdat varit viktigt (för att inte säga det viktigaste).

O mitt i allt börjar jag längta efter att måla igen, är det inte motsägelsefullt?

Eller så är jag mest rädd för vart jag är på väg? Vad händer med mina uttryck om dom inte kommer ut i den form som jag är van vid? O då menar jag inte bara i målerisk form utan i materiell form. Vad gör jag då? Vem blir jag då? Är jag mina tankar, eller är jag mina uttryck? En nära vän påminde mig om att jag skrev så en gång - "Jag är mina uttryck". Så, syntesen av detta blir alltså att skapande i stort, mycket är en fråga om identitet!

I måleriet känner jag mig hemma och nu har jag varit borta ett tag. Jag har gjort annat, men inte målat. Till ateljén har jag inte hunnit gå på ganska länge, och som det känns nu med det jag beskrivit ovan, har jag lika gärna kunnat skapa det jag vill i sängen, på toa eller när jag är ute o går. Inte behöver jag då gå till ateljén.. Fast det där var nog kanske lite överdrivet, jag vet inte, men det är lite så det känns ändå. Som om jag vistas i det där tomrummet jag skrev om i bloggen under förrförra projektet. Ett tomrum som kan göra plats för något nytt kanske? Eller så blir det till en nödvändig vändpunkt? I don´t know..

Utöver det jag skrivit här ovan, finns också den lite komplicerade upplevelsen av att vara en konstskolestudent igen, något jag varit och också lämnat. Det var svårt redan då, för jag har länge varit van vid att jobba själv. Alltså, vi ska arbeta med konstnärlig gestaltning, men vi är inte konstnärer här, inte heller studenter på konstskola, utan vi är studenter på en bildlärarutbildning, men ska ändå arbeta konstnärligt och dessutom få betyg på det. Ja, jag tycker det är förvirrande vad det är vi egentligen sysslar med och emellanåt vad det är jag läser till. Ibland känns det som att jag är tillbaks någonstans där jag varit för länge sedan. Och i detta menar jag inte att jag tycker utbildningen är dålig, utan vill peka på att det hela emellanåt är komplicerat. För mig.

Så det jag hittills insett är att ovanstående spelar roll för min process o för hur jag arbetar nu. Kanske är det en reaktion mot tiden vi lever i och allt som finns att göra o tillverka hela tiden eller så är det en reaktion mot sammanhanget jag befinner mig i på utbildningen som jag emellanåt upplever komplicerat. Eller både och, o lite till. Förmodligen. Allt detta, beror på vem man är och vilka erfarenheter man har med sig in i ett visst sammanhang, tror jag. Vad som kommer ut i slutändan, vet jag ej.

Klart slut.

2008-11-06T06:48:00.000-08:00

NO FLOW

Det står stilla. Ganska mycket stilla faktiskt. Fast jag skriver, läser, fotar o skissar o allt annat, så byter jag hastigt alla spår om vartannat. Lägger åt sidan, tänker att jag kan kolla in det sen. O när det känns som att allt står stilla o inget händer, så blir verkligen allting mycket tråkigare. O jobbigare. Jag saknar inte själva idéerna, jag bara inte går igång på dom. Då (alltså nu) tänker jag på vad som ger mina processer näring, skapar flow o motivation? Det är sånt jag går o funderar över medan tiden i projektet går och min rapport förblir ganska vit. Jag har inga tydliga svar på ovanstående, men det är ändå en intressant fråga att fundera över, tycker jag.

Jag ska i alla fall försöka formulera ner några av mina ganska otydliga tankar så här långt.................................................................

Gåendet; är fortfarande inne på detta tankespår. Och inspirerad. Egentligen är jag det.

Tänkte tidigt att jag ville se om det gick att använda gåendet som metod för att arbeta undersökande med andra. Att gå, skulle då dels kunna vara själva det konstnärliga uttrycksmedlet, men också som metod för diskussioner av olika slag.

Jag tycker själv och har också hört många säga att de både tänker och pratar bättre medan dom går. Jag tyckte detta var intressant och tänkte att det borde gå att kombinera gåendet som metod med t ex det Sokratiska Samtalet. Som "Sokratiska Walks" liksom. Det skulle t ex kunna vara ett seminarium där man går mellan olika på förhand givna plaster (Fjällgatan skulle kunna ingå) och pausar emellanåt för diskussioner och/eller gestaltningar av olika slag.

Gåendet skulle här kunna vara metoden för att tänka bättre (rörelsen, syresättning av blodet o s v), samtidigt som det Sokratiska Samtalet skapar möjlighet till interaktion med andra och att dela tankar, känslor, upplevelser o s v och slutligen skulle själva rummet, platserna i det offentliga, kunna bidra till intressanta diskssioner, direkt på plats så att säga. Det blir ett möte mellan människor men också mellan människorna och rummen de vistas i. Tänker här att platserna man väljer blir viktiga. Att det är dessa platser som blir utgångspunkterna då för själva den sokratiska dialogen.

Jag har också tänkt på gåendet som motståndshandling. Alltså vad det innebär att faktiskt ta sig fram för egen maskin istället för att vara beroende av andra slags maskiner, bränslen o s v. Att detta kan vara ett medvetet val o just en motståndshandling i sig. I tider där jordens resurser håller på att ta slut och det ganska fort, kan gåendet vara en motståndshandling.

Det finns många exempel på gående som motståndshandling, att nämnas lite kort är bl a Situationisterna som på 60-talet kritiserade den moderna stadsplaneringen och arkitekturen och ansåg att den bara bidrog till människors isolering från varandra och att staden reducerades till att bli en kuliss för konsumtion. En del av det dom sysslade med var bl a "Dérive" = att planlöst vandra omkring i stadslandskapen och se hur olika miljöer påverkade sinnesstämningar och känsloliv. Ur detta utvecklades sedan en teori som kallas "Psykogeografi", d v s hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt.

Jag tänker här att även om gående är en relativt miljövänlig aktivitet, så är det ändå något som lämnar spår. Människan lämnar spår, avtryck hela tiden på olika sätt. Inte bara genom att gå, men mycket genom att gå.

Jag kan skriva mer, men måste äta nåt. Återkommer.

2008-11-03T13:08:00.000-08:00

UPPREPNINGAR

2008-11-03T13:04:00.001-08:00

2008-10-27T08:02:00.001-07:00

RÖRELSEN - ATT LEDA FRÅN

EN VILA TILL EN ANNAN

2008-10-27T07:35:00.000-07:00

Efter förra projektet, del I, har jag känt för att fördjupa mig kring "gåendet", så det är vad jag gör just nu. Läser och snöar in på en hel del. Och samtidigt funderar jag över vad det är jag gör och varför. Inte som självkritik, mer för att det är fascinerande vad man väljer att jobba med och vad detta står för. Och att det finns en tidsaspekt med i det hela som gör att man väljer det man väljer just nu.

Får man som vi får nu, d v s jobba med ett projekt under lite längre tid, hinner man ofta upptäcka att det finns anledningar till det man väljer även om dessa inte varit medvetna val från början. Jag tror man lär sig oerhört mycket på sådana sätt att arbeta o att det är skillnad på korta o långa projekt just när det gäller detta. I längre hinner man med mer av reflektion och tankearbete under tiden man arbetar. Dynamik.

Jag upptäckte i förra veckan saker kring det jag gör nu som både fascinerade och kanske också kändes lite obekväma. Men så är det och så kan det vara. Det känns bättre nu o det är bara att jobba vidare vare sig det är i bekväma eller obekväma zoner.

2008-10-26T15:39:00.001-07:00

Vad är det som väcker ett visst intresse vid en viss tidpunkt o inte ett annat? Gåendet till exempel. När saker ligger i tiden för en själv... Av allt som finns att välja, väljer man något. Jag tycker det är intressant.

I boken "Wanderlust" av Rebecca Solnit, samt en del annan fakta från nätet, beskrivs gåendet ha fått en annan innebörd under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Då, vid tiden för industrialismen med upptäckter som järnväg, flyg, bil o s v, förändrades sättet att ta sig fram. Gåendet som tidigare endast varit ett sätt att just komma framåt, det enda människan haft, blev nu något man också valde att göra bara för att göra det. Och man gjorde det också för att revoltera. Genom att gå ville man bl a återta sin egen rörelsefrihet och rikta kritik mot samhällsutvecklingen under denna tid. Radikalt eller konservativt? Många människor under den här tiden ansåg sig ha förlorat landskapet och känslan till naturen, vid sidan av all teknisk utveckling.

Människans rums- och tidsuppfattning samt varseblivning, sägs ha förändrats mycket i o m utvecklingen under denna tid. Vad innebar kort resp. lång sträcka? Att ta sig fram med buss, flyg kontra att gå? Kroppen som nollpunkt från vilken all rörelse utgår, våra specifika mått, vår upprätta hållning, det faktum att vi är bipedals (tvåbenta) och att vi är i mer eller mindre ständig rörelse. Mycket av just planering och byggnation utgick under den här tiden från att vi var just gående människor, i rörelse - att gåendet var (och är) den tysta förutsättningen för allt det här.

Edmund Husserl (filosof 1859-1938) beskrivs ha fört in gåendet och vår rörlighet som viktiga delar av vårt sätt att uppleva världen. Merlau Ponty (filosof 1908-1961) tog det vidare och talade om kroppens betydelse för vår varseblivning. Ludvig Wittgenstein (filosof 1889- 1951) talade om vikten av friktion, av att vi vill gå, men att vi behöver någon friktion. Om människans vilja tillbaks till ojämn mark..

Hur kan detta kopplas till vår tid idag? O varför är det här med gåendet så angeläget för mig av allt jag väljer av och såpass angeläget att jag arbetar vidare med ämnet på olika vis utan avsikt att avrunda? Jag undrar hur tiden NU påverkar mig och hur min relation till historien ser ut samt till den framtid jag idag bara kan ana....

2008-10-22T14:18:00.001-07:00

Måste börja skriva här för att starta om på något vis. Få mig själv att inse att jag börjar nu helt enkelt. HÄR.

Fortsättning på tidigare projekt - med utgångspunkt i det - i "gående" - The Art of Walking. Läste idag en tidning som verkade sjysst - Motiv. Den har ett tema varje nummer med bildmaterial som åtminstone i det jag såg idag verkade spännande (finns på stadsbiblioteket). Ett nummer handlade om offentligt och privat rum. Finns det en skillnad mellan dessa utrymmen och hur ser den i så fall ut nuförtiden? Har funderat en del kring detta.

När det gäller "gående", är detta något vi gör både i privata och offentliga rum. Samtidigt har mycket av våra rörelsemönster förändrats i o m Internet och att vi kan göra så mycket hemifrån. Det som tidigare var ett offentligt rum, gator torg o s v, har idag breddats med digitala världar som kommer till oss, hela vägen hem på ett naffs. Det är intressant. Och idag ser man också så många ta med sig bärbara datorer ut. Jag kommer aldrig glömma bilden av de två hemlösa männen i San Fransisco. Varje dag låg dom på samma ställe, samma gata. En dag låg båda under samma filt, i sitt hörn på gatan o framför sig hade de en bärbar dator med en actionrulle i full gång. Det var något i det som var så urbant o modernt att man verkligen hajade till. Man kan undra vad som egentligen är privat och offentligt?

2008-10-22T14:12:00.000-07:00

Starta om o gå vidare

2008-10-15T12:00:00.000-07:00

Nu är detta gestaltningsprojekt över. Grejerna är hemplockade och lånade maskiner tillbaka-lämnade. Jag ska försöka sammanfatta min upplevelse av arbetet och det som jag i slutändan ringade in som gestaltning.

I början av projektet, hade jag mest tankar kring själva metoden, på vilket sätt jag ville arbeta utifrån ämnet. Det handlade om en önskan att verkligen arbeta undersökande o skissartat o att hålla den processen igång länge, kanske hela vägen till redovisningen. Då hade jag några vilda tankar, bl a att starta en hel Research Group som många kunde vara med i och verkligen arbeta undersökande. Så det började kanske där, med själva metoden.

Jag var också i San Fransisco när projektet började o fick i o m det en annan ingång i arbetet. Det kändes främmande att sitta o fundera över Fjällgatan därborta. Så där hade jag ögon på offentliga utrymmen, rum o funderade över vad detta innebär egentligen. Tankar kring "gående" fanns med långt innan resan och jag skrev, tecknade, läste, filmade och fotade en hel del kring detta.

Hemma senare, fortsatte jag arbeta med mera fokus på "gående". Det är ett stort område och har växt under tiden. Det finns så många olika plan att fundera kring när det gäller detta har jag upplevt. Det som intresserade mig mest till en början var kanske just det självklara, automatiska och ofta omedvetna i att "gå". Det är dessutom en aktivitet som är central i offentliga rum, som t ex på Fjällgatan. Jag försökte se om det gick att öka medvetenheten om mitt eget gående o jag hade många olika spår kring detta igång samtidigt, ljud, filmer, text, foton o s v.

Det har handlat både om fysisk ansträngning, såsom hjärtslag, andning, rörelse, stegljud o s v och det har också handlat om det rent transformativa i att gå, jag tänker då att man ofta börjar gå med ett visst mående, tankesätt o s v och slutar med ett annat. Att det händer mycket längs vägen. Bearbetning av tankar, känslor, idéer, problem o s v. Det har också handlat om vad det innebär att vara närvarande när man går, att se o ta in det som är omkring en, fastän det som Fjällgatan, kan vara en plats du går på så ofta. Gåendet tycks vara en aktivitet som tillåter en att i tanken vara på många andra platser samtidigt som man går. Tänker här att det beror mycket på hur krävande själva gåendet är, för på vissa sträckor måste du vara i fokus för att inte ramla eller krocka med någon/något. Gåendet har också intresserat mig som liknelse till processer av olika slag, där man medan man går är i rörelse och i ngt som pågår.

När jag ser tillbaka på min process upplever jag att den varit ganska rörig. Jag har samlat väldigt länge och haft behov av det, fast jag varken kan eller har lust att sätta några ord på varför just nu. Hur det än är så har det uppenbart varit viktigt för mig att skissa o få vara just pågående i det, inte sätta ner fötterna förän sent.

När det gäller det jag slutligen valde ut till redovisningen känner jag mig rätt nöjd. Det finns förstås en hel del jag kunnat göra annorlunda o framförallt spår jag velat jobba vidare med, men det kan jag ju göra nu. Stegen o hjärtljuden var klara ingredienser ända tills söndagen, då jag kände att filmen behövdes också. De tre tillsammans + lite utskrifter på olika spår tyckte jag blev ganska bra ändå. Det berättade en del o det jag hittills huvudsakligen arbetat med. O det är en tröst att veta att man själv kan fortsätta vara pågående även om redovisning o projekt nu lagts bakom en.

Jag tänker nu en del på hur man skulle kunna gå vidare och använda "gående" när det gäller olika pedagogiska situationer. Jag tror att man kan det och att själva gåendet kan vara en bra metod till att just arbeta undersökande med det offentliga rummet. Det har jag känt själv under den här tiden och kände det även i projektet "Förändring av det offentliga rummet", mkt kanske för att det är en så basic sysselsättning och dessutom för att kroppen är med automatiskt och då tror jag att man får så mycket gratis.

Lite referenser....

"Wanderlust - A History of Walking" - Rebecca Solnit

Francis Alys - Konstnär som jobbar en hel del med gående

Janet Cardiff - Konstnär som gjort en massa olika Video o Audiowalks

Richard Long - Konstnär som använder gåendet som metod på olika platser i naturen

2008-10-12T13:07:00.001-07:00

Söndag9232

2008-10-12T13:06:00.000-07:00

Lördag10122

2008-10-11T07:10:00.000-07:00

I boken "Wanderlust, A History of Walking", Rebecca Solnit, beskrivs gåendet vara en balans mellan varande o görande. Hon skriver,

"thinking is generally thought of as doing nothing in a production-oriented culture, and doing nothing is hard to do. It´s best done by distinguishing it as doing something, and the something closest to doing nothing is walking. Walking itself is the intentional act closest to the unwilled rhythms of the body, to breathing and the beating of the heart. It strikes a delicate balance between working and idling, between being and doing. It is a bodily labor that produces nothing but thoughts, experiences, arrivals".

Jag tror att jag själv gillar att gå så mycket delvis p g a ovanstående. Att det är något jag gör utan att jag egentligen "gör" något. Visst kan man säga att det är en transport, men det är inte alltid det, särskilt när man går ut för att "bara gå".

Gåendet är också en aktivitet som är individuell, d v s man kan endast gå med hjälp av sin egen kropp, men samtidigt är det också en aktivitet vi delar med många andra. När det handlar om offentliga rum, tänker jag att gåendet är en central aktivitet i just det utrymmet. Här strömmar människor fram varje dag för egna maskiner. Deltar o påverkar.

Personligen är gåendet ett viktigt reflektionsverktyg. Det är här jag tänker många viktiga o mindre viktiga tankar, sorterar bland intryck o känslor, fyller på med ny luft, nya idéer etc. Det är här som gåendet ligger nära konsten för mig. Jag behöver det helt enkelt för att koncentrera mig och ta reda på vad som ligger mig nära och som jag vill arbeta vidare med. Det finns mycket att skriva om vad det gör med en, men framförallt handlar det kanske om just det transformativa i själva aktiviteten. Jag menar att det sker något i oss o med oss under tiden som vi går. I början av det här projektet funderade jag mycket på vad gåendet egentligen innebär för mig o också som gemensam aktivitet i offentliga rum. Jag har ofta upplevt att det med gåendet sker förändringar i hur jag tänker o känner utan att direkt koppla det till själva gåendet. O detta är intressant tycker jag. Hur omedvetna vi är om vad vi gör när vi gör det. Det finns ett s k "processedurminne", med det menas att saker vi fått lära oss tidigt och som vi sedan övat på mycket, gör vi automatiskt o alltså utan att tänka på att vi gör det. Gåendet är en sådan aktivitet, cykling också. Efter att ha övat in det ett antal år, gör vi det sedan utan att tänka på det särskilt ofta. Automatiskt.

Gåendet, "Bipedalism", är en process, där det handlar om mer än att bara komma fram. Det är att vara på väg utan att alltid veta vart. Steg för steg tar vi oss fram, varvar vänster o höger repetitivt. Den fysiska ansträngningen påminner oss om vad vi gör när vi gör det, om vi känner det. Hjärtslagen hör vi inte, men dom finns där o slår för oss o möjliggör varje sådant steg.

2008-10-11T07:09:00.002-07:00

TAKT RYTM FART RÖRELSE

2008-10-11T01:45:00.000-07:00

Fredag10194

2008-10-10T05:25:00.001-07:00

Torsdag9431

2008-10-08T11:22:00.001-07:00

Onsdag11244

2008-10-07T22:57:00.000-07:00

Hjärtat - en muskel som jobbar för dig varje dag.

Jag hörde Kristina Lugn säga det en gång. Orden påverkade mig. Hjärtat som avgörande muskel för att vi överhuvudtaget ska kunna röra oss. Också avgörande för att vi ska ta några steg.

Igår var jag på Östra för att spela in ljudet av mina hjärtslag. På en akutavdelning för förlossningar som ännu inte riktigt satt igång för dagen, fick jag låna en ultraljudsapparat och en snäll sköterska som hjälpte mig hitta rätt bland revben, senor och annat vi har därinne. O så där var dom efter ett tag.

På vägen hem kände jag mig glad.

2008-10-07T22:50:00.001-07:00

Tisdag15431

2008-10-07T05:23:00.000-07:00

Måndag12677

2008-10-06T08:43:00.002-07:00

Söndag14332

2008-10-06T08:43:00.001-07:00

Lördag13245

2008-10-06T08:41:00.001-07:00

Fredag11762

2008-10-03T06:17:00.002-07:00

Torsdag12432

2008-10-02T11:23:00.000-07:00

Har jobbat med att spela in ljud dom senaste dagarna. O vissa ljud är rätt lätta att spela in, andra är grymt svåra. Idag har jag ringt till kanske 20 olika personer i stan för att få reda på vad jag ska göra och hur. Det slog mig då verkligen hur olika man blir bemött med en o samma fråga. Alltså, hur olika vi människor fungerar. Vissa trevliga, hjälpsamma o tillmötesgående. Andra irriterade, stressade och känner förmodligen hot i en enda grej till på sitt skrivbord. Det var en intressant iakttagelse tyckte jag, o som en liten bieffekt av mitt gångarbete.

Jag jobbar med det här på många sätt samtidigt känner jag. Olika processer, men samma tråd. Från början ville jag arbeta skissartat. Med det menat att jag hade en önskan om att ha olika spår igång samtidigt och inte bara göra en grej. Att gestaltningen skulle vara skissartad, som slags utkast mer. Jag har jobbat en del så nu, o visst känns det rörigt minst sagt. Det är det där med att "sätta ner fötterna" o när det är dags för det. Har funderat en del över det sista tiden. Jag sätter bokstavligt talat ner fötterna hela tiden i idén jag jobbar med, men har också velat flyta omkring länge o inte avgränsa så mycket den här gången. Att det där fanns med från början som en tanke. Kanske också för att det jag intresserat mig för när det gäller gåendet känns mer som en början på något. Projektet blir en liten del av det. Så kanske är det ändå dags att gränsa av nu o bryta ut någon del av det jag håller på med?

2008-10-02T10:25:00.003-07:00

Onsdag11682

2008-10-01T04:51:00.002-07:00

vila

aktivitet

2008-10-01T04:42:00.000-07:00

2008-10-01T03:16:00.000-07:00

Det är ibland stor möda och ansträngning att gå. Kroppen kan vara tung, kanske belastad av virus, jobbiga tankar eller bara allmän trötthet. Vädret märks o känns vissa dagar mer än andra o påminner en om aktiviteten man håller på med där man tar sig fram.

Gatans konstruktion påverkar. Det kan finnas många hinder längs vägen har jag tänkt på som tvingar en till uppmärksamhet för att undvika t ex fall eller påkörningar. Gatan kan gå uppför eller nerför som Fjällgatan eller vara mera plan och lättillgänglig som många andra.

När jag ser andra gå, undrar jag hur dom har det, vad dom tänker på o känner. Jag tittar på dom o funderar över om man kan se på en människas gångstil hur hon/han mår?

Tänker också på alla som kan gå o på hur mycket man gått sedan första steget som barn. Vilken revolution att lära sig gå, när man tänker på det. Att kunna ta sig fram och röra sig på olika platser, privata som offentliga. Att använda sin kropp på det viset, fysiskt som mentalt -"ta sig fram för egen maskin".

O dessutom en miljövänlig aktivitet.

2008-10-01T02:50:00.001-07:00

2008-10-01T02:26:00.001-07:00

När man inte kan gå, men kanske vill.

Tänker på dom som aldrig kunnat ta ett enda steg o fått veta hur det känns. Som kanske tar sig fram men behöver hjälp. Jag undrar hur det är?

Tycker bilden är fin.

2008-09-30T14:28:00.000-07:00

Tänker att själva gåendet skulle kunna liknas vid en process. Att gå och vara på väg, utan att alltid veta vart. Att påbörja ett steg, tillåta sig vara i rörelsen utan på förhand bestämt mål. Tänker att gåendet kan vara just så. Ofta tror jag dock vi har en massa olika destinationer i sikte när vi är ute o går; jobb, skola, affär, kompis, buss, stad, skog o s v.. Jag går på olika sätt har jag märkt. Ofta med bestämda destinationer o många gånger flera destinationer efter varandra, men ibland också bara för att tänka tankar, reflektera, rasta hund eller mig själv, kanske umgås med någon eller för att helt enkelt se nytt, gå på nya platser. Tror att olika sätt att gå på framkallar olika upplevelser hos oss.

Aktiviteten som sådan gör oss delaktiga i det offentliga utrymmet, där en stor del av mängden gående görs. Genom att gå i offentliga rum, visar vi oss o blir så en del av den gemensamma rörelsen där.

2008-09-30T14:26:00.001-07:00

Tisdag11218

2008-09-29T23:47:00.004-07:00

Måndag11346

2008-09-28T14:06:00.000-07:00

Undrar om man har en egen, naturlig takt när man går? Känner själv att jag har det. Går rätt fort har jag hört och kan ofta bli frustrerad när någon annan släpar fötterna i marken. Jag har övat ganska länge på att gå långsammare, för det kan också vara skönt att göra det ibland. Slowness. Zombiewalking. Ofta blir gåendet då till något annat än bara känslan av kroppslig transport. Tänker att så mycket går snabbt idag. Har man tid att gå långsamt? Eller känna efter vilken pace man har en viss dag?

Under helgen har jag försökt gå utan tanke eller plan på vart. Ett försök att gå och samtidigt koppla bort tankar på annat. En återkoppling till det jag tidigare skrev -there where you are not, att alltså vara närvarande i själva gåendet o ingen annanstans. Jag använder min kropp på olika plan samtidigt och genom själva aktiviteten i olika miljöer, blir jag också en del av dessa. Tänker att det handlar om interaktion mellan den som går och platsen. Tänker också påverkan av platsen genom själva aktiviteten.

Läste idag om en kvinna som ville gå för fred i världen.

Hon skulle gå 25.000 mil. Det tog henne nio år....

2008-09-28T14:02:00.004-07:00

Söndag12146

2008-09-25T14:43:00.000-07:00

2008-09-25T14:30:00.003-07:00

WALKING THE SAME WAY OVER AND OVER AND OVER

2008-09-25T14:25:00.001-07:00

2008-09-24T14:41:00.000-07:00

Har varit på resa i några veckor. Långt ifrån det jag i normala fall kallar hemma. Därborta, i det som tillfälligt blev "hemma", började jag fundera o läsa mycket kring gåendet. Har intresserat mig för detta tidigare, men det kom ikapp igen under resan. Med utgångspunkt i dessa tankar, arbetar jag nu.

Ett offentligt utrymme som Fjällgatan, bara två gator bort från där jag bor - en utmaning. En plats jag förvisso har nära till rent geografiskt, men samtidigt en plats som på många andra plan blivit just en passage. En sträcka jag varken sett på riktigt, lagt någon vikt vid att förstå eller ännu mindre analyserat o reflekterat kring. Något av en blind spot to me, fastän så nära.

Genom att gå på platsen, vistas där, spela in, reflektera, observera o dokumentera jobbar jag med varierade småspår parallellt. Skissar o fortsättning följer..

2008-09-23T14:39:00.000-07:00

Att gå i offentliga utrymmen.

2008-09-23T14:25:00.000-07:00

there where you are not..

2008-06-30T17:55:00.000-07:00

I mitt skyddsrum av fett..

Klockan är mycket, men jag vill skriva!! Ibland (just nu) känns mycket omkring mig så oäkta att jag undrar över vad som egentligen är något överhuvudtaget. Jag får feeling att solla, källsortera. Ta bort allt lull o dull som fyller ut det både andra o jag själv säger. Vad menar folk? Vad menar jag? – det går över; tar lite tid; ta det inte personligt; allt ordnar sig; man måste bestäma sig o s v.........

Alla dessa ord? Men att sortera uttalanden känns jobbigt i sig. Putta in i fack, lägga på rätta hyllan, stämpla med rätta stämpeln o s v. HAV ett öppet sinne, ett öppet sinne..

Jag har blivit känslig för ord. Jag lyssnar och verkligen hör. Jag lyssnar till det du säger. Jobbigt? Förstår, det kan vara det, men jag kan det inte hjälpa. Jag genomskådar o gör det sylvasst. Vänder på formuleringar, ifrågasätter, tvivlar. Känns som jag sticker hål på bubblor. Inte bara dina. Också mina.

Uttrycken, det vi säger o ibland slänger ur oss. Rätt o relevant i stunden. Kanske. Antagligen. Häromdagen sa jag till en vän att det kändes som att orden spelade liten roll i jämförelse med en kram som vid det tillfället kändes så mycket mer relevant. O det enda jag kunde förmå mig till. Några ord fanns inte. O samtidigt lyssnar jag nu mer än någonsin på det som sägs just i ord. Orden har fått mer betydelse o jag själv förstår inte direkt vad det handlar om. Bara att.

2008-06-26T13:03:00.000-07:00

Detaljer

Efteråt

Rester

Det som blev över

Matlåda

Svald

När det redan skett

Passerat förbi

När man sopat undan

Det värsta

Bytt

Putsat

Sorterat

Vad hände, med det som hände

2008-06-23T13:11:00.000-07:00

MIDSUMMER NIGHT DREAMS

En lugn och annorlunda midsommar på landet. Så var det i år. Ett försök att göra allt så bra som möjligt, trots dimman som låg över alltihop. Det är konstigt hur vissa saker som händer i livet känns overkliga ibland. Och hur högtidsdagar förlorar mycket av sitt värde mitt i allt sådant. Bilden av en harmonisk midsommar, bleknar väldigt under dagar då det allra mest handlar om att vara nära och finnas där. Sådant är livet ibland. Då prövas just dom bilderna.

Det blev i alla fall till kalas i byn, möte med gamla vänner som såg exakt likadana ut. Faktiskt ingen skillnad alls. Förresten, kanske jag också ser exakt likadan ut? Mycket annat var också det precis som förväntat. En kille med mikrofon, konfrencier, heter det visst, höll låda på dialekt, var allas goa gubbe, sill och makrill. Och så mycket Gessle mellan varven. Ja, alla låtar man kan tänka sig faktiskt. Allt som passar in där och då. Popcorn över allt, lotterier med gamla överblivna prylar, fiskedam m.m. Allt enligt ramen, ingenting annorlunda. Skönt ibland att det är just som man tänker sig. Inga överraskningar alls. Att få omhuldas och vila mitt i det "trygga". En stund.

Och sedan gå.

2008-06-23T12:40:00.001-07:00

En gräns mellan det som är jag på ett ställe och det som är jag på ett annat ställe. Finns det en sådan gräns? Hur det än är med det, så är detta ingen skolblogg just nu... Jag befinner mig i ledighet, kind of. Mina tankar rör sig fritt, i cirklar, fram och tillbaka, in och ut – utan på förhand bestämt tema.

2008-05-28T14:35:00.001-07:00

en bild. betydelsefull. några plantor i sanden. mangrovebebisar. tänker på en film om träd. o marianne faithfull. o en resa till konstig, artificiell plats. rädd att bli av med. lägger den här. för säkerhets skull. ifall att. gör mycket för säkerhets skull, ifall att. sparar för säkerhets skull. slänger för säkerhets skull. ifall att. vad?

imorse värmde jag josen istället för mjölken. det var inte för säkerhets skull. inte alls. inte gott men roligt.

2008-05-24T15:46:00.000-07:00

JA!

2008-05-12T14:45:00.000-07:00

2008-05-04T07:02:00.000-07:00

Tänker att det jag jobbat med under den här tiden, antagligen handlat om att hitta fram till en annan form för arbetet med projektet. Eftersom konflikten fanns där (i uppgiften), fanns ju också projektet, kan man säga.

Så i o m motståndet inför projektet, infann sig ett tomrum. Därifrån har jag försökt jobba med att hitta någon arbetsform som funkar. I texter, tankar, samtal och upplevelser har jag gått vidare.

Vissa dagar har jag känt lyckokänslor. Det är och känns viktigt att stå upp för sig själv och det ger något tillbaka. Jag tror också att lyckokänslor kommer när man känner sin frihet och inser att man själv kan forma o bestämma vad o hur man gör.

Andra dagar har det känts annorlunda. Då har jag verkligen undrat vad jag håller på med, vartåt det ska leda och känt mig en del ensam. Än dock, har jag sammantaget upplevt att jag gör rätt (mot mig själv).

2008-05-02T07:54:00.002-07:00

REAKTIONER

RELATIONER

Ett litet tillägg till föregående inlägg,

2008-05-02T07:36:00.000-07:00

att vara kritisk till detta projekt var något jag valde och fortfarande står för. Det är och har varit en givande process även i dess jobbigare stunder. På tal om avståndstagande och känslor av utanförskap. Det är ju inte konstigt att detta blir konsekvenserna av ett sådant val. Jag var förberedd och ser det hela som ett intressant experiment.

Men, visst spelar konsekvenserna roll när vi ska välja var vi står och hur vi ska agera. Om man nu kan förutspå dessa vill säga. Jag tror att konsekvenserna och förmodligen det vi är rädda för ska hända, styr oss mer än vi anar.

2008-05-01T13:50:00.000-07:00

Allt i det här s.k. "projektet" är numera konflikt!

Stort som smått. Varenda liten detalj vägs på våg och det handlar om för eller emot, möjligt, absolut otänkbart o s v.

Det har handlat om konflikt hela tiden sedan första dagen, men med tiden har det blivit än tydligare att allt i det här verkligen innebär konflikter. I en sådan här process blir alla val viktiga. De ska stås för och kännas rätt. De val man gör, blir dessutom väldigt kännbara.

Motstånd får alltid konsekvenser. Utöver själva motståndet och uttrycket för detta, finns det följder av de val som görs. I det här fallet bl a avståndstagande och utanförskap. Ju mer tid som gått, desto svårare har det blivit att delta i det som rör skolan/projektet och därmed att vara en del av gemenskapen. I o m min ovilja att arbeta under dessa former, gör jag motstånd mot alltihop och kan därmed inte delta i praktiskt taget någonting. Tydligt blir det att jag är själv i detta.

Att vara ensam som kritisk i en grupp, i ett sammanhang, är inte lätt. Varför är det trots detta så viktigt för mig, att jag väljer att ställa mig utanför? Varför reagerar jag som jag gör? Att ensam ifrågasätta något, medan andra sätter igång och arbetar, säger antagligen en hel del om den personen. Att inte ifrågasätta alls, säger antagligen en hel del om oss också.

Det sägs att konflikter är det som driver förändring, men också det som förstör lugnet och arbetsron.

2008-04-28T15:25:00.000-07:00

EN KRITISK PROCESS

Kanske är den kritiska processen

ett försök att skapa mening?

Det sägs att materien inte strävar mot form, utan mot formlöshet, "entropi". Det formlösa kan innebära skräck - men också frihet. Att välja bort en form tvingar en in i formlöshet (tomhet) tills man hittar en ny (om det är vad man söker). Form menar jag kan vara både det estetiska förhållningssättet och den yttre ramen (villkoren) för själva skapandet, processen. Motstånd mot formen uppmuntrar en att söka andra uttryck och sammanhang.

Att känna motstånd mot formen, det materiella och ramen för det, närmar sig konsten som ren idé. Aldrig har upplevt mig vara särskilt nära idébaserad konst förut, men plötsligt förstår jag mer av vad denna handlar om. Det sägs att konst som idé föds ur rent motstånd.

Jag har blivit mer vän med tomrummet under den här tiden. Det är inte lika skrämmande längre, även om det kommer och går lite.

Att inte skapa något i bild av protest, när detta tydligt förväntas av en (den utbildning man går, den uppgift man får), skapar det där tomrummet. Min egen process blir än mer påtaglig när jag är i kontakt med mina klasskamrater och mitt egentliga sammanhang.

Den skapande processen och den kritiska processen tror jag ser olika ut. Det är komplext så det står härliga till. Och en unik upplevelse har jag kommit på, som också är en möjlighet.

2008-04-28T15:10:00.000-07:00

Distans och Relation – samtidigt.

2008-04-28T15:03:00.002-07:00

Skruva åt.

Banka ner.

Såga bort.

Fila till.

Böj av.

Flocken?

2008-04-28T13:50:00.000-07:00

Den som väljer att göra motstånd ställer sig utanför ett givet sammanhang, ställer sig utanför det "normala" och det förväntade. Han/hon/de, blir en felande länk, något som skär sig i såsen, något som skingrar flocken. Allt man gör och väljer får konsekvenser. För något eller emot det?

Jag tror vi är grymt präglade att gå medsols? Vara flockmedborgare och rebeller samtidigt är inte okomplicerat. Tuktning. Ständiga avvägningar mellan en omgivning och egna behov. Inte sällan krockar de båda och man måste välja det som är mest rätt, minst fel.

Funderar över vad det innebär att vara på riktigt och inte på låtsas. Att vara närvarande i sitt liv. Känna efter och kunna avgöra vad man vill/behöver och när. Att också känna vad man inte vill. Lätt, ganska lätt, normalsvårt, svårt eller mycket svårt? Det beror på. Olika sammanhang framkallar olika delar av en tänker jag. Ibland svårt, ibland lättare.

2008-04-28T13:43:00.001-07:00

Tomt rum uppstår när man vågar göra plats

2008-04-24T15:42:00.000-07:00

– Jo tack, det går bra i mina tankar (som

en elev sa häromdagen på frågan: hur går

det?).

2008-04-21T13:23:00.001-07:00

För er som läser detta och inte redan vet: Jag arbetar inte med någon synbar gestaltning i det här projektet och kommer inte att vara med på utställningen (med undantag möjligen för en kortare text). I den mån mitt "projekt" kan rymmas inom ramen för detta, är det i tankar, tal och skrift. Det handlar om upplevelsen av konflikten mellan mig och uppgiften. Inget av detta uttrycks i bild.

2008-04-18T16:19:00.000-07:00

Om att inte göra som man brukar

Det är några dagar sen jag skrev. Har vägt för- och nackdelar med att fortsätta blogga i projektet. Eftersom konflikten i mitt projekt (som man ju ändå kan kalla det) är projektet i sig, har frågan inte varit helt enkel.

Jag har i alla fall nu bestämt att fortsätta skriva så länge det känns Ok. Det finns trots allt en gemensam process mitt i allas individuella arbete och det är den jag ändå på något vis deltar i och bryr mig om. Med det är inte lätt att skriva nu och ändå det enda jag kan göra.

Från början av det här arbetet kände jag motstånd och frustration. Det var något med hela upplägget jag reagerade mot och som inte alls kändes bra. Efter några dagars försök att förstå vad och varför blev det tydligare. Jag ville inte gestalta något på det här sättet. Konflikt.

Så man väljer inte konflikter - de uppstår

Kommer man undan? Kan man? Jag har funderat och kommit fram till att man inte kan det. Det går helt enkelt inte att komma undan konflikter. De hänger med.

Även om man väljer att gå med på saker mot sin vilja, slänga i dörrar, konservera, fly landet, detonera en bomb eller något annat, finns konflikter kvar. Oavsett om de sitter utanpå eller innanför så måste hanteras på något sätt. Wow, äntligen fattat, det var väl inget nytt? Nej, det var det inte, men man förstår det på ett annat sätt när man är i det.

I alla fall, jag har tänkt, känt efter, pratat om, läst och försökt förstå. Kort sagt, konflikthanterat. Just nu, har jag kommit fram till att själva upplevelsen av denna konflikt är viktig. Ofta är det jobbiga känslor en konflikt drar fram och man gör en massa för att slippa undan dessa. Jag kan inte slippa undan, för konflikten uppstod och nu måste jag ta i den.

Känslorna detta utlöser blir förmodligen tydligare nu, eftersom jag inte alls gör som jag brukar. Normalt sätt hade jag förmodligen använt någon form av bildskapande och kanske mått bättre av det, men inte nu. För att vara trogen min konflikt, har jag bannlyst all form av bildskapande (hur konstigt det än kanske låter).

Jag var i ateljén häromdagen. Hade lust att jobba lite och tänkte att jag ju ändå kunde hålla på med egna grejer. Det är ju bara att strunta i projektet, men nej, det gick inte. Sitter fast i konflikten helt enkelt.

Har satt fötterna i en jäkla smet som jag sa. Men det känns ändå viktigt att vara trogen smeten och smeten kanske man skulle kunna kalla det här som nu ändå (trots allt!) blivit ett slags projekt.

Jag har i det här tillåtit mig att vårdslöst tappa kontrollen över min process. Det finns ingen planering alls. Jag vet inte vad som ska hända om något ska hända, jag har inte tänkt producera någonting och försöker att inte styra mig själv åt något bestämt håll. Allt detta är svårt, känns skumt och tomt, men förmodligen också öppningen för att överhuvudtaget kunna göra någonting alls.

Klockan är mycket.

Tuggummit smakar ingenting.

Ryggen är öm.

Goodnight!

2008-04-10T13:32:00.000-07:00

I feel the fine fish

2008-04-07T13:55:00.000-07:00

Jag känner fortfarande ett enormt motstånd inför den här uppgiften! Då var det sagt.

Det är blankt och jag vill inte fylla på. Det är inte blankt på ett "vet inte vad jag ska göra"-vis, utan blankt för att jag just inte vill.

Det kanske märkliga är just det, att jag inte vill. Jag kan inte göra annat än att lyssna till det. Det är som om jag skyddar det där blanka, tomma. Här ska inte tryckas in nånting. Jag tror jag har satt ner fötterna nu, i en jäkla smet. Eller i ett tomt utrymme.

Försöker jobba på att acceptera att det är just detta som blir min process, vare sig jag vill eller inte. Nej, jag vill inte ens det. Gå in i det, varför ska jag göra det? Jag är verkligen strävhårig...

Och tydligt är att jag har svårt för att få en uppgift såhär, trots att den är förhållandevis fri. Men är den egentligen det? Tydligen inte för mig.

Att välja eller välja bort, fri vilja eller motvilja, köpa eller ifrågasätta. Det är mycket man tuggar på och sväljer även om det smakar surt, om man säger så. Puh, varför? Hur blir det? Hur mår man?

Ofta när man ifrågasätter saker eller säger Nej, ses man som jobbig och t o m negativ. Det är definitivt inte alltid OK att tycka det man tycker. Det är inte heller alldeles enkelt att fråga sig själv vad man vill och känner och ta svaren på allvar. Det är sällan utan friktion med omgivningen att vara ärlig och trogen sig själv. För mig krävs det mod eftersom jag inte direkt gillar att bråka.

2008-04-05T11:30:00.000-07:00

2008-03-30T14:57:00.000-07:00

Skit är skönt att skriva

Tycker det här projektet är skit!!! Måste skriva av mig för å kunna sova.

Mastodontbromsen heter "HDK:s aula". Detta rum. Funkar skitbra för skärmar med designgrejer och för modeller av olika slag, men i övrigt är det ett helkonstigt rum. Högt och fyrkantigt, trist golv, konstig balkong och annat. Och visst, det är på fina hdk med en massa kritiska blickar, men det är inte det jag menar här. Jag menar att det känns viktigt att ställa ut när man tycker att man har något att ställa ut och framförallt på en plats som känns sjysst för grejerna.

Jag vill inte ställa ut i det rummet. Tycker det är oinspirerande. Det är inte samma sak som att inte vilja ställa ut alls. Känns så bakvänt att bestämma ett datum och en plats för utställning, innan man ens börjat. Det måste ju komma inifrån. Istället måste jag nu bl a utgå från rummet för att överhuvudtaget kunna komma igång och det känns tråkigt. Och det är ju egentligen kul att hålla på, det är ju inte det.

(Kanske pms?)

Shit, vad det kostar att vara så emot allt. Just nu är jag jäkligt negativ och det är jobbigt. Önskar jag kunde vara sådär käckt helnöjd med situationen. Men som väldigt ofta, är jag inte det, utan måste dra mig igenom allt istället. Får man bojkotta? Det är ju tema konflikt?

Ja, nu har jag fått ur mig lite och om nu någon annan än jag skulle läsa dessa texter, så kommer jag nog snart ur min svacka (pms?) eller så gör jag inte det. Jag ska sova på saken. Gonatt då. Ok, gonatt.

Inga konflikter utan energi

2008-03-30T10:50:00.001-07:00

(åt för mycket energi)

2008-03-30T10:39:00.000-07:00

Ett loft någonstans

Vi var nyss här

Skön miljö och sjösjuka

2008-03-24T12:30:00.001-07:00

Flyktvägar

Efter lång helg men familjen (som visst var bra, men ändå!!) vill jag helst fly undan allt vad konflikter handlar om. Orkar inte tänka mer på konflikter och ändå är dom där i huvudet hela tiden. Det är helt i sin ordning eftersom vi skall jobba med konflikt under sju veckor framåt, men fasen vad jobbigt det är. Jag vill bara undvika dom och det är allt jag tänker på just nu. Hur gör man då? Förebyggande åtgärder, så klokt. Det är här tankar om verktyg får plats.

Man kan behöva en stor spade

Att samlas allihop på ett ställe under flera dagar, frukost, lunch, middag, sova, frukost, lunch, middag, sova, frukost, lunch, middag, sova... Ok, lite frisk luft däremellan, läsa bok och någon omgång spel och lite musik och kanske någon utflykt (tillsammans). Vad mysigt och härligt och fint, väldigt väldigt fint. Men jobbigt. (Jag älskar min familj, det är inte det).

Alltid dessa motpoler. Det måste tydligen alltid finnas motpoler. När något tar fart i en viss riktning, tar något annat samtidigt alltid fart åt andra hållet. Det är tydligen så det är (det står i min bok som jag läst under helgen och den är absolut sann!!!).

Nej, men ärligt talat så finns så mycket konflikter i familjeumgänget. Det ligger liksom inlagt i hela uppgörelsen. Hur man än vill undvika dom och när dom ändå uppstår, fly undan, så går det inte. De finns där ändå.

För att inte tala om allt som finns under ytan. Marit pratade om saker som gror. Jag hade på min lapp skrivit jobbiga känslor i magen. Det är det jag menar. Sånt som finns under ytan och som man i bästa fall kan bli av med efter ett tag, men som lika ofta stannar kvar hur man än hoppas kunna lösa upp dom. Man kan försöka fly i all evighet men det går ju inte. Nej, man måste försonas med det, acceptera att problemen finns och helt ENKELT vara i det.

Så enkelt

Tänk om det bara vore så enkelt. Motpolen till enkelt är svårt. Tänk om det bara inte vore så svårt. Man kan prata om problem eller lösningar. Och jag som alltid brukar tycka det är viktigt att prata om saker, reda ut och se till att inget läggs under mattorna, vill just nu bara ha en grotta att gå in i eller en väg åt ett annat håll.

anteckning

2008-03-24T11:23:00.000-07:00

Saker som gror

2008-03-17T14:32:00.000-07:00

Tystnad

Börjar nya tag med tystnad. Känns skönt. Något som gror.. Kanske..

Snön låg som ett täcke över Slottskogen. Det var stilla och tyst. Inte ens cykeln hördes. Saknade B18, (finns ingen jag sett som blir så glad av vitt på marken).

Sjöng med till den gamla låten Make Me Smile (Steve Harley & Co), den är bra, särskilt videon. Kanske har man verkligen blivit gammal om man gillar den?? Skitsamma.

Fick ett projektarbete i näven idag.

Start

Nu så...

2008-01-01T12:10:00.000-08:00

Nu har de lagt upp min Putin-teckning. Lite skoj att det funkar. Det kändes som om det mest var folk i USA som hade skickat in övningar och inte så många utomlands ifrån. Men det funkade alltså. Känner för att göra fler.

FANTASTISKT...

2007-12-23T09:08:00.000-08:00

med en blogg när man behöver skriva. Har legat sjuk i en vecka och givetvis sparat julfixet till den veckan. Idag bättre, så ner på stan, något vill jag ju gärna ge bort ändå. Men hur sjukt är det inte med julen nuförtiden. Efter en vecka hemma, sjuk, slår dessa tankar en med väldig kraft. Jag måste ändå skriva det även om det tar död på en och annans julstämning! Att önska God Jul känns bra på något vis, men vad innehåller orden egentligen och vad menar vi? Goda köp, god mat, goda, ljuva leenden, glitter o annat eller mänsklig värme, lugn, kanske en kram, närhet och tak över ditt huvud?

Pratade med en faktumförsäljare på vägen hemåt, han var fullt upptagen med att fundera över bidragsproblematiken, såsom den blivit det senaste där han stod utanför Hemköp. Vi stod ett tag och diskuterade detta. Vi önskade varandra sedan en god jul.. Hoppas att han får en god jul, om det vet jag inget. Jag kan inte undgå att tänka på alla människor som mår dåligt över julhelgen och sitter ensamma utan varken goda köp, goda leenden eller något glitter. Jag hoppas att så många människor som möjligt får uppleva mänsklig närhet, värme, lugn och kanske några tända ljus under helgen.

*** ***

******* *******

******************

*** GOD JUL ***

*************

**********

*******

***

Me and You, Putin

2007-12-22T05:19:00.000-08:00

Sedan jag såg filmen Me, You and Everyone We Know, har jag känt för att testa nån av övningarna på sajten Learningtoloveyoumore skapad av konstnären Miranda July (som också skapade filmen...). Det har tyvärr stannat som en tanke, men när vi fick uppgiften i Digital Miljö kom det upp direkt som en idé.

Assigment #54 – Draw the news.

Efter att ha kollat runt på olika nyhetssidor fick det bli Vladimir V Putin. Hans ansiktsdrag och mimik är tydliga insåg jag efter att ha studerat dom ett tag. Det är fascinerande ändå vad teckningen gör att man ser plötsligt. Jämfört med vad man faktiskt missar av ett ansikte när man "bara" ser det, om nu någon förstår vad jag menar?...

I alla fall, jag började teckna honom ur massa olika vinklar. Det var svårt. Jag tycker inte själv att jag är bra på att teckna av exempelvis foton, så bara där finns ett motstånd som gör det svårt nog. Jag tycker det är roligare att teckna fritt ur tankar och känslor. Det har helt enkelt aldrig varit min grej att teckna av ansikten såhär och ja, jag tror visst att jag skulle kunna komma förbi den känslan om jag övade och övade. Så det här fick bli en sådan övning. Oavsett hur det kändes under tiden och oavsett hur det blev, gick det ändå att göra övningen. Fast han blev inte lik. OK, några drag kan man kanske känna igen och så, men lik, det blev han inte.

När jag var klar skickade jag in bilden till sajten, men de har inte lagt upp den än. Dom har väl jul därborta också...

Känns som en skön tanke och idé ändå den där sajten. Människor från hela världen kan via Internet välja att göra samma övningar och skicka in dom till samma sida och på så vis dela med sig av det man gjort till andra, typ resten av världen. En känsla av universellt skapande bortom allt vad nationella gränser heter. Och allt fullständigt frivilligt!

Många av övningarna var tankeväckande. Genom att t ex teckna bilder från dagens nyheter kom dessa närmre mig själv och också vetskapen om att någon i Oklahoma kanske samtidigt sitter och tecknar samma nyheter, gör det än mer spännande. Alla nyheter är allas på något vis, och fastän vi vet att det är så, är det kanske inte så ofta man verkligen känner det. När jag tecknade Putin och satte mig in i vad som är aktuellt i hans liv just nu, kändes detta plötsligt mycket mer angeläget. Det fick uppmärksamheten och min koncentration och på det viset angelägenheten.

Jag tycker också att det som gör sajten spännande och värdefull är just känslan av samarbete och gemenskap, d v s många delade erfarenheter samlat på ett och samma ställe. Internet kan vara ett sådant ställe, mötesplats. För mig har Internet alltid varit både svårt och fascinerande på samma gång. Jag har ofta tyckt det finns så mycket skit på nätet så ibland kommer allt bra som också finns där bort. Men en sida som learningtoloveyoumore, känns harmlös och sprider glädje vilket känns hoppfullt.

Väntarpåsecondlife

2007-12-11T13:29:00.000-08:00

Frustrerad. Second life har haft underhåll av sidan hela dan. Och dom blir aldrig klara!!! Jag ville verkligen kolla in där, men får försöka i morgon..

2007-12-11T13:28:00.001-08:00

En ny stund...

2007-12-11T09:30:00.000-08:00

Vilken dag... rena kläder i all ära, men fasen vad jobbigt det känns att tvätta ibland. Idag försvann dessutom min tvätt spårlöst under en timma, för att sen dyka upp igen. Skumt.

Skumma saker händer

Har annars suttit mkt vid datorn idag, virtuella rum som alternativ. Förflyttning. Och fantasi.

Skönt att kunna vara i andra världar ett slag när den verkliga verkligheten gör sig påmind. Idag, 11:e december 2007 - "den blodigaste dagen i Algeriets historia". Stor smäll, minst 70 döda, många saknade. Hur funkar verkligheten egentligen? Det känns som att man nästan automatiskt får mera syn på sin egen verkliga (märkliga) värld, när man går in i de fiktiva. Det är lite coolt. Perspektiv!

Apropå alternativa rum, världar…

2007-12-10T08:58:00.000-08:00

Laddar inför projektet... (en go kopp kaffe)

Tänkte att det är ju perfekt, kanske ska gå in på Second Life och ha ett möte med min far som vandrat omkring därinne sen en tid tillbaka. Pratade just med honom och vi bestämde att vi skulle kolla på det i morgon. Får se om jag väljer det, men det känns ändå rätt bra att det finns en koppling, någon anledning som är något mer än att bara just göra det. Jaja, ska smälta detta nu och sova på saken som det så fint heter och dricka kaffe innan det kallnar…

måndag 10 december

2007-12-10T04:31:00.000-08:00

Har just startat min blogg. Tjena!