EN KRITISK PROCESS

Kanske är den kritiska processen 

ett försök att skapa mening? 

Det sägs att materien inte strävar mot form, utan mot formlöshet, "entropi". Det formlösa kan innebära skräck - men också frihet. Att välja bort en form tvingar en in i formlöshet (tomhet) tills man hittar en ny (om det är vad man söker). Form menar jag kan vara både det estetiska förhållningssättet och den yttre ramen (villkoren) för själva skapandet, processen. Motstånd mot formen uppmuntrar en att söka andra uttryck och sammanhang. 

Att känna motstånd mot formen, det materiella och ramen för det, närmar sig konsten som ren idé. Aldrig har upplevt mig vara särskilt nära idébaserad konst förut, men plötsligt förstår jag mer av vad denna handlar om. Det sägs att konst som idé föds ur rent motstånd. 

Jag har blivit mer vän med tomrummet under den här tiden. Det är inte lika skrämmande längre, även om det kommer och går lite.

Att inte skapa något i bild av protest, när detta tydligt förväntas av en (den utbildning man går, den uppgift man får), skapar det där tomrummet. Min egen process blir än mer påtaglig när jag är i kontakt med mina klasskamrater och mitt egentliga sammanhang.

 

Den skapande processen och den kritiska processen tror jag ser olika ut. Det är komplext så det står härliga till. Och en unik upplevelse har jag kommit på, som också är en möjlighet.

Distans och Relation – samtidigt.

Skruva åt.  

Banka ner.  

Såga bort.  

Fila till.  

Böj av.

Flocken?

Den som väljer att göra motstånd ställer sig utanför ett givet sammanhang, ställer sig utanför det "normala" och det förväntade. Han/hon/de, blir en felande länk, något som skär sig i såsen, något som skingrar flocken. Allt man gör och väljer får konsekvenser. För något eller emot det?

Jag tror vi är grymt präglade att gå medsols? Vara flockmedborgare och rebeller samtidigt är inte okomplicerat. Tuktning. Ständiga avvägningar mellan en omgivning och egna behov. Inte sällan krockar de båda och man måste välja det som är mest rätt, minst fel. 

 

Funderar över vad det innebär att vara på riktigt och inte på låtsas. Att vara närvarande i sitt liv. Känna efter och kunna avgöra vad man vill/behöver och när. Att också känna vad man inte vill. Lätt, ganska lätt, normalsvårt, svårt eller mycket svårt? Det beror på. Olika sammanhang framkallar olika delar av en tänker jag. Ibland svårt, ibland lättare.

Tomt rum uppstår när man vågar göra plats

– Jo tack, det går bra i mina tankar (som 

en elev sa häromdagen på frågan: hur går 

det?).

För er som läser detta och inte redan vet: Jag arbetar inte med någon synbar gestaltning i det här projektet och kommer inte att vara med på utställningen (med undantag möjligen för en kortare text). I den mån mitt "projekt" kan rymmas inom ramen för detta, är det i tankar, tal och skrift. Det handlar om upplevelsen av konflikten mellan mig och uppgiften. Inget av detta uttrycks i bild. 

Om att inte göra som man brukar 

Det är några dagar sen jag skrev. Har vägt för- och nackdelar med att fortsätta blogga i projektet. Eftersom konflikten i mitt projekt (som man ju ändå kan kalla det) är projektet i sig, har frågan inte varit helt enkel. 

Jag har i alla fall nu bestämt att fortsätta skriva så länge det känns Ok. Det finns trots allt en gemensam process mitt i allas individuella arbete och det är den jag ändå på något vis deltar i och bryr mig om. Med det är inte lätt att skriva nu och ändå det enda jag kan göra.

Från början av det här arbetet kände jag motstånd och frustration. Det var något med hela upplägget jag reagerade mot och som inte alls kändes bra. Efter några dagars försök att förstå vad och varför blev det tydligare. Jag ville inte gestalta något på det här sättet. Konflikt.

Så man väljer inte konflikter - de uppstår

Kommer man undan? Kan man? Jag har funderat och kommit fram till att man inte kan det. Det går helt enkelt inte att komma undan konflikter. De hänger med.

Även om man väljer att gå med på saker mot sin vilja, slänga i dörrar, konservera, fly landet, detonera en bomb eller något annat, finns konflikter kvar. Oavsett om de sitter utanpå eller innanför så måste hanteras på något sätt. Wow, äntligen fattat, det var väl inget nytt? Nej, det var det inte, men man förstår det på ett annat sätt när man är i det. 

I alla fall, jag har tänkt, känt efter, pratat om, läst och försökt förstå. Kort sagt, konflikthanterat. Just nu, har jag kommit fram till att själva upplevelsen av denna konflikt är viktig. Ofta är det jobbiga känslor en konflikt drar fram och man gör en massa för att slippa undan dessa. Jag kan inte slippa undan, för konflikten uppstod och nu måste jag ta i den.

Känslorna detta utlöser blir förmodligen tydligare nu, eftersom jag inte alls gör som jag brukar. Normalt sätt hade jag förmodligen använt någon form av bildskapande och kanske mått bättre av det, men inte nu. För att vara trogen min konflikt, har jag bannlyst all form av bildskapande (hur konstigt det än kanske låter). 

Jag var i ateljén häromdagen. Hade lust att jobba lite och tänkte att jag ju ändå kunde hålla på med egna grejer. Det är ju bara att strunta i projektet, men nej, det gick inte. Sitter fast i konflikten helt enkelt. 

Har satt fötterna i en jäkla smet som jag sa. Men det känns ändå viktigt att vara trogen smeten och smeten kanske man skulle kunna kalla det här som nu ändå (trots allt!) blivit ett slags projekt. 

Jag har i det här tillåtit mig att vårdslöst tappa kontrollen över min process. Det finns ingen planering alls. Jag vet inte vad som ska hända om något ska hända, jag har inte tänkt producera någonting och försöker att inte styra mig själv åt något bestämt håll. Allt detta är svårt, känns skumt och tomt, men förmodligen också öppningen för att överhuvudtaget kunna göra någonting alls.  

Klockan är mycket.

Tuggummit smakar ingenting.

Ryggen är öm.

Goodnight!

I feel the fine fish

Jag känner fortfarande ett enormt motstånd inför den här uppgiften! Då var det sagt.

Det är blankt och jag vill inte fylla på. Det är inte blankt på ett "vet inte vad jag ska göra"-vis, utan blankt för att jag just inte vill.

Det kanske märkliga är just det, att jag inte vill. Jag kan inte göra annat än att lyssna till det. Det är som om jag skyddar det där blanka, tomma. Här ska inte tryckas in nånting. Jag tror jag har satt ner fötterna nu, i en jäkla smet. Eller i ett tomt utrymme.

Försöker jobba på att acceptera att det är just detta som blir min process, vare sig jag vill eller inte. Nej, jag vill inte ens det. Gå in i det, varför ska jag göra det? Jag är verkligen strävhårig... 

Och tydligt är att jag har svårt för att få en uppgift såhär, trots att den är förhållandevis fri. Men är den egentligen det? Tydligen inte för mig.

Att välja eller välja bort, fri vilja eller motvilja, köpa eller ifrågasätta. Det är mycket man tuggar på och sväljer även om det smakar surt, om man säger så. Puh, varför? Hur blir det? Hur mår man? 

Ofta när man ifrågasätter saker eller säger Nej, ses man som jobbig och t o m negativ. Det är definitivt inte alltid OK att tycka det man tycker. Det är inte heller alldeles enkelt att fråga sig själv vad man vill och känner och ta svaren på allvar. Det är sällan utan friktion med omgivningen att vara ärlig och trogen sig själv. För mig krävs det mod eftersom jag inte direkt gillar att bråka.