Japp, då var flera veckors projekt avslutat. Efter en lång promenad är det dags för eftertankar......

Processen. 

Ingången till denna del av projektet kändes bra och på något vis naturlig efter förra. Jag ville fortsätta med "gående", det fanns så otroligt mycket mer att göra i ämnet. O inte minst fanns lusten kvar. 

Trots det började mitt arbete med ett No Flow. Ämnet var alltså intressant i sig, men hur skulle jag jobba vidare i gestaltningsform? Mest av allt ville jag fortsätta undersöka utan att bestämma mig för något särskilt. Well, I don´t like att gränsa av, det har jag förstått. Men, det är ju inte det att jag inte kan sätta ner mina fötter, inte alls, mer att jag liksom själv vill bestämma när o det kan man ju inte alltid när man ska passa i ett schema. Jag har också kommit fram till att det inte handlar om att jag behöver mer tid än någon annan för att jag arbetar långsamt, vilket jag kanske tänkte i början av utbildningen. Ibland kan jag spruta ur mig grejer oerhört snabbt. Det hela handlar mer om att få bestämma över detta själv. O särskilt gäller det här konsten. Tror inte att detta hade varit en lika engagerande fråga för mig, om jag under tiden också haft mer tid just för det egna, men nu har det inte riktigt varit så.

I alla fall, istället för att börja jobba, var jag tvungen att ta reda på vad detta no flow handlade om. I efterhand tror jag att det som var svårt, vid sidan av att just göra avgränsningar, var att det jag började intressera mig för handlade om gående som medvetet vald handling o i detta var jag inte säker själv på vad jag tyckte. Alltså, det kändes som att jag inför mig själv krävde en åsikt på något vis, men någon sån hade jag inte. Jag ville egentligen bara fortsätta undersöka ämnet och hålla det öppet för en massa olika tolkningar.

Tiden kändes också knapp med så himla mycket annat på schemat, fritiden o s v. Så kanske fanns en viss stress med redan från början i projektet och när jag är stressad blir jag som en slowmotionsnigel istället för en grymantilop, vilket är ganska intressant egentligen. 

Well well, jag kom fram till att det handlade om ovanstående och bestämde mig för att det visst gick bra att fortsätta arbeta med ämnet vare sig jag hade ngn åsikt i frågan eller inte. Ungefär samtidigt fick jag reda på att en nära anhörig blivit svårt sjuk i en sjukdom som bl a handlar just om gåendet, vilket gjorde att det jag höll på med plötsligt kändes fruktansvärt futtigt och oviktigt. Självklart kunde jag se mycket av det jag höll på med som värdefullt, men det hela blev komplicerat, inte minst känslomässigt. Jag tappade lusten och spåret kan man säga. Och behövde samtidigt förhålla mig till ovanstående på något sätt.

För att kunna jobba vidare alls, släppte jag helt gåendet ett tag och började fundera på andra grejer. Jag hade olika idéer då, som t ex ljud på olika platser kring gatan F, som skulle portioneras ut vid vissa klockslag; Att bygga enorma torn som man skulle kunna gå upp i för att få just distans till omvärlden; Samt paus-platser av olika slag o s v o s v. Flera av idéerna kändes spännande o bra, men samtidigt ville jag inte bygga något. Det har jag förresten inte velat någon gång under utbildningen. Istället ville jag göra något mitt i det offentliga rummet, något som var på-gående, ha. Och det var här jag kom tillbaks till gåendet igen. Home sweet home.. 

Men för att jobba med detta på ett plan som ändå kunde kännas OK, började jag fokusera ännu mer på gåendet som just vald handling och tänkte mycket på miljömedvetenhet, att visa kritik o motstånd av olika slag. Att det i slutet kom att handla om Slow och Fast blev en av de olika ingångar jag hade. Detta intresserade mig dock som fråga eftersom takt, rytm av olika slag o s v, funnits med som en tråd också i första delen. 

Jag gillar tanken på att den egna kroppen, takten, pulsen vi lever med dagligen är något som många människor har möjlighet att förhålla sig till, oavsett om man är gående eller inte. Jag gillar också att detta med slow och fast är något som kan appliceras som tankegång på andra områden, inte bara gåendet.  Jag gillar också att det inte handlar om att välja antingen slow eller fast, utan just om jämvikten dem emellan, där olika situationer kan behöva olika takt och att detta är något som vi medvetet kan välja att förhålla oss till. I detta tänker jag återigen att det kan handla om gående men också om många andra saker. 

Själva gestaltningen

Jag känner mig nöjd med mitt arbete och själva gestaltningen. Mest kanske för att jag slutligen hittade till ett uttryck som handlade om att pröva tankarna o idéerna ute i själva rummet. För eftersom jag inte byggde något, kallar det mer konkret här, så fanns väldigt länge "bara" mina tankar och skisser. Man skulle kunna säga att jag sparade på dom länge eller avgränsade in i det sista. Man skulle också kunna säga att jag visst byggde något med mina filmer, men jag tänker här mer på att göra något med händerna, färg, olika material o d. D v s det jag kanske mer varit van vid tidigare. Att jobba så mycket med själva idén, upplevde jag lite nytt, intressant och också svårt. 

Visst hade jag kunnat redogöra för endast tankar o idéer på redovisningen, men för egen del, blev det mer verkligt när allt det jag skissat på, också prövades ute på plats.  

Redovisningen

Själva redovisningen kändes Ok, men i efterhand hade jag kanske gjort en del annorlunda. Fast jag bett om det, tyckte jag det var jobbigt att vara först. Utöver min egen nervositet, kändes det som om det låg en våg av hela rummets samlade nervositet o skvalpade. Min inställning var i alla fall att inte förbereda så mycket, utan improvisera mera. Ja, det kanske kan finnas för- o nackdelar med det, men ibland tycker jag att det för mig funkar bättre att inte förbereda så mycket, men det förutsatt att jag ju kan mitt ämne. I detta fallet tyckte jag att jag ältat mitt ämne så enormt mycket dessa veckor, inte minst med tanke på rapporten, att jag litade till att allt ändå fanns där. 

Under själva redovisningen sedan försvann ganska mycket nervositet och det mesta fanns där, men mera i form av att jag svarade på frågor som kom upp och mer utifrån min gestaltning än utifrån min process kan man säga. I efterhand kan det tänkas att lite förberedelser hade gjort mig något mindre nervös, men det där är också mycket en fråga om dagsform för mig, så det går inte att säga generellt. Och när jag tänker efter så var jag inte så väldigt nervös ändå.

Mest kanske erfarenheten av redovisningen handlar om insikten av hur extremt sällan jag redovisar grejer egentligen och att man aldrig liksom hinner öva upp sig på det. Som pedagog kan man ju förbereda sig o bli tydligare i o m det, men det är skillnad mellan det och att redovisa en konstnärlig produkt tycker jag. 

I alla fall, så kände jag också att jag ville fokusera på mina filmer och deras innehåll under redovisningen, mer än på processen. Detta för att dels pröva idéerna på publiken som var där och också för att jag tänkte att jag redan skrivit mycket om och under processen på bloggen, men däremot inte visat det som den lett fram till. 

Tankar vidare:

I backspegeln kan jag se båda dessa delprojekt som givande för mig. Gående som ämne känns grymt roligt o här finns massa spår att jobba vidare med. Utöver egna grejer, vill jag använda gående i olika delar av det offentliga rummet, som metod för konstnärligt arbete med andra människor. Jag tror t ex att det skulle vara väldigt intressant att kombinera gående i olika miljöer med sokratiska samtal. 

Det har också varit givande eftersom en del tankar från föregående projekt på temat "konflikt" kom tillbaks under dessa projekt och tvingade mig att ta i dem igen. Det har kortfattat bl a handlat om ett motstånd från min sida att uttrycka mig på samma sätt som bildpedagogs-student och som konstnär. Jag har velat skilja dem åt o ändå är jag en och samma person. Själv kan jag bara stå bredvid och undra, men det är så det är. Detta motstånd, har också tvingat fram andra synsätt och arbetssätt. Det har också satt igång en massa ifrågasättande kring konst, där jag kommit bort en del från färg, material o liknande. Det är ganska jobbiga processer som pågått parallellt med gestaltningarna upplever jag, och mycket av detta är också det som gör det spännande att arbeta så, som jag ser det. 

Ytterligare en central fråga som jag haft med mig under utbildningen, samt dessa delprojekt, har varit tankar på vad det innebär att göra en uppgift till sin egen. Med det menar jag att kunna få en ingång i den och vad som i så fall krävs för att olika människor ska kunna ha det. 

Dessa tankar har aktualiserats under våra olika projekt, där jag i vissa av dem känt svårigheter att arbeta utifrån de ramar som funnits. Varför jag känt så, är frågor jag har en del svar på, men som jag också fortsätter fundera över. Men frågan i sig är också viktig och intressant utifrån en pedagogs perspektiv. Som sådan kommer jag att möta en massa människor i olika situationer som alla ska få en och samma uppgift. Att möjliggöra olika arbetssätt, kunna ha en flexibel och vid ram, kanske t o m bryta mot just den ramen då det behövs o s v, tror jag då är oerhört viktigt. Och inte minst att vara lyhörd för vad som behövs. För egen del har dessa erfarenheter lärt mig väldigt mycket. Förhoppningsvis kommer jag att ha en större förståelse för människor jag möter p g a det. 

Slutligen har allt inte handlat om motstånd och svårigheter, mycket har också varit lust, driv, nyfikenhet, undersökning och känsla av utveckling. 

Referenser:

Wanderlust - Rebecca Solnit

SLOW - Lev livet långsamt - av Carl Honoré

Konceptkonst - Skriftserien Kairos

Lovtal till Filosofin - Om Maurice Merleau-Ponty (av Anna Petronella Fredlund)

Carl André

Fransis Alys

Joseph Beuys

Situationisterna 

Tänker att rörelse och paus är två delar vi inte kan vara utan. Båda är varandras förutsättning på något vis. Något som går och går och går och går, går inte så bra i längden (alltså, förutom klockan då...). Och något som vilar och vilar och vilar och vilar, vilar inte heller så mycket i längden. Kroppens konstruktion bygger liksom på att vara i rörelse - också i vila. 

Man kanske oundvikligen kommer hit, alltså till tankar om "vila", när man tänkt mycket och länge kring att gå??

-paus-

I stadsrummet går vi en massa. Man ska oftast någonstans. Stannar gör man kanske främst vid trafikljusen eller nån annan slags väntan, bussen eller så? Jag filmade folk på stan i San Fransisco en del och det slog mig att ingen tycktes stanna upp annat än vid just trafikljusen. Där stannade plötsligt allt till förutom trafiken som fick grönt. Folket tog en stunds paus. T o m i ljudet på filmerna känner man av att pulsen liksom avtar.

Jag kom just nu att tänka på en kvinna jag såg för länge sen på Kuba som stod och lutade sig mot en lyktstolpe i ett gathörn i flera timmar. Min kompis och jag satt på en närliggande balkong och kunde se ner på gatan därifrån. Vi tyckte det var rätt fascinerande att se någon stå sådär och hänga i gathörnet utan att ha något annat syfte än att just bara kolla in gatan och det som hände där. Vi hade fått veta att hon bodde i området och just brukade göra det. Ja, man såg en hel del andra där också, som tog det lugnt på stan. Det är förstås en helt annan kultur beroende av skilda historier, politik o s v, men den var ändå en intressant iakttagelse jag kom att tänka på nu i detta sammanhang. Det är i alla fall något man inte ser särskilt mycket av härhemma. Vi kanske kollar in läget i staden här också, men på andra sätt? Jag vet inte..

HAR TÄNKT MER PÅ DET DÄR MED ATT VILA OCH KOMMIT FRAM TILL FÖLJANDE SLUTSATS: OM MAN FÖRSÖKER VILA NÄR MAN INTE ÄR TRÖTT, SÅ GÅR DET INTE. KROPPEN BLIR RASTLÖS OCH MÅSTE GÖRA NÅGOT. OCH OM MAN FÖRSÖKER VILA NÄR MAN ÄR VÄLDIGT VÄLDIGT VÄLDIGT TRÖTT SÅ GÅR DET INTE HELLER FÖR DÅ ÄR MAN SÅ UPPE I VARV. 

= MAN KAN BARA VILA PÅ RIKTIGT NÄR MAN ÄR SÅDÄR LITE LAGOM TRÖTT OCH UTARBETAD. AND THAT IS SOMEHOW A BIT STRANGE. 

TIDEN DET TAR

I början av projektet, d v s Del I, handlade det om gåendet som rörelse och mänsklig aktivitet. Kroppen och dess funktioner var i fokus och också det ofta omedvetna i själva gåendet, d v s att vi knappt tänker på att vi gör det när vi gör det, trots att vi gör så mycket av det varje dag. De flesta av oss tar många steg varje dag, vare sig vi räknar dom eller inte. Och många av dom sker dessutom i offentliga utrymmen av olika slag.

I den andra delen av det här projektet, har jag funderat på gåendet mera som handling. Och som handling tänker jag att det skulle kunna vara något medvetet valt, eventuellt för att göra ett slags motstånd. Jag funderar över vad det innebär att gå i en tid när så mycket omkring oss rör sig förbi i allt snabbare takt? Och vad det innebär att ta sig fram för egen maskin när det finns så många andra mera effektiva maskiner att tillgå? 

Tidigare i bloggen har jag skrivit om hur gåendet vid slutet av 1800-talet användes som ett sätt att kritisera det industrialiserade samhällets framväxt. Jag har också skrivit om Situationisterna som på 60-talet använde det planlösa gåendet kallat "Dérive" som ett sätt att också kritisera den tidens samhällsutveckling och stadsplanering och hur dessa påverkade människors liv och mående. Det finns många exempel..

Gående, kopplat till det offentliga rummet, d v s det som är (eller ska vara) det gemensamma utrymmet, är centralt. Det handlar om rörelse och mänsklig närvaro i det rummet. För vare sig vi tar oss fram gåendes eller med andra medel, behöver vi ofta, för att inte säga alltid, gå till eller från (t ex hemmet, affären, jobbet, bilen på parkeringen o s v ), av eller på (bussen, spårvagnen, flyget o s v). Jag tänker att den rörelsen är central. Många städer idag planeras mycket med just detta i åtanke. Man vill helt enkelt att fler går och cyklar. Ja, så har det väl i och för sig varit länge, kanske alltid, det skulle ju förstås bli billigast för alla.  

Funderar vidare........ vilken innebörd har gående i våra liv, på ett såväl fysiskt, psykiskt o socialt plan? Jag funderar också över miljön och de larmrapporter vi ständigt får över hur jorden mår. Hur påverkar detta oss egentligen och har det någon inverkan när det gäller våra val av transport? 

Undrar också ifall den långsamhet som gåendet står för i jämförelse med andra, snabbare fortskaffningsmedel, kan vara eller t o m leda till en mera medvetet vald handling? Ett sätt att visa sitt motstånd, att leva mera "SLOW"? 

Till detta tillkommer tankar på om huruvida det finns en bortre gräns för hur fort saker och ting kan gå och hur mycket vi egentligen orkar med? Ibland verkar det som om allvarliga saker måste ske i våra liv, för att vi ska stanna upp och få nödvändiga perspektiv på tillvaron vi lever i. Men måste det vara så?

Att leva "SLOW", handlar enligt Carl Honoré i boken "SLOW - Lev livet långsamt", mera om att hitta en jämvikt mellan snabbt och långsamt, än om antingen eller. Jag tror också att det handlar om det. Jämvikter alltså. 

Kanske är detta med jämvikter mellan det snabba och det långsamma i tillvaron något som många, inklusive jag själv, söker mer av just idag? Som om allt det snabba utvecklats och finns där hela tiden men kanske inte måste väljas alltid (även om det erbjuds). Och vilka värden är det då man vill ha mer av? Är det mera tid, rum och utrymmen för reflektion som saknas? Eller kanske mera vilor och pauser??? 

Jag tänker, alltså finns jag 

(Descartes förresten). 

Jag tänker på mitt förrförra projekt, där temat var "Konflikt". För någonstans mitt i det No Flow jag befinner mig i just nu, känner jag kopplingar till det som var då. Jag vet inte, men anar att det i alla fall kan vara så. 

Då, upplevde jag, utöver det rätt kraftiga motstånd jag kände inför själva uppgiften och upplägget, också en slags obeskrivlig trötthet inför alla dessa material; både typiska konstnärsmaterial o andra. Det var som om jag sökte efter andra sätt att uttrycka det jag ville på och var inte alls lockad av att arbeta som jag brukade. Hade då inte ens lust att pröva något nytt, för nya material finns ju hela tiden.... Orden var det enda jag kunde arbeta utifrån. Då tyckte jag ändå att det var lite lustigt och ganska förbryllande eftersom jag ju läste till bildpedagog!!!  Alltså, av tradition är ju i alla fall materialen själva grunden till det vi gör och också det kommande elever kommer att ha som grund.

I alla fall, så känner jag igen lite av detta nu o tror att det kan vara en del av att det inte riktigt flyter på som jag är van vid. 

Att jag är intresserad av Gåendet som område och också som metod, tror jag kan vara del av detta; ett slags inre motstånd mot materiella värden som jag försöker sätta ord på här. Jag ser Gåendet bl a som en handling; något man utför och som på något vis ligger utanför den materiella världen. Jag skapar genom gåendet inget materiellt. Jag skapar min egen rörelse. 

Då, i förrförra projektet, blev jag glad av att läsa mer om idébaserad konst, som ju grundar sig i liknande frågeställningar och där idén är viktigare en själva materialet o tekniken. För, då liksom nu, kan man ju undra om man är helt körd både som konstnär o bildpedagog när man nu ifrågasätter alltihop som jag gör. För det ligger nämligen en konflikt i just detta; att å ena sidan söka en mening bortom material o tekniker, och att å andra sidan veta av erfarenhet att skapandet är så oerhört viktigt för människor, vare sig det görs i olika material o tekniker eller immateriellt (tankar, idéer o s v). Att tillägga här bör göras att det jag skriver om nu, handlar om mitt eget arbete, inte skapandet i stort. 

Det har alltså smugit sig in en kritik i det här för mig. Vad är det vi ska skapa och varför? Varför tillföra mera till allt som redan finns? Det blir som att jag ifrågasätter det jag själv alltid hävdat varit viktigt (för att inte säga det viktigaste). 

O mitt i allt börjar jag längta efter att måla igen, är det inte motsägelsefullt? 

Eller så är jag mest rädd för vart jag är på väg? Vad händer med mina uttryck om dom inte kommer ut i den form som jag är van vid? O då menar jag inte bara i målerisk form utan i materiell form. Vad gör jag då? Vem blir jag då? Är jag mina tankar, eller är jag mina uttryck? En nära vän påminde mig om att jag skrev så en gång - "Jag är mina uttryck". Så, syntesen av detta blir alltså att skapande i stort, mycket är en fråga om identitet! 

I måleriet känner jag mig hemma och nu har jag varit borta ett tag. Jag har gjort annat, men inte målat. Till ateljén har jag inte hunnit gå på ganska länge, och som det känns nu med det jag beskrivit ovan, har jag lika gärna kunnat skapa det jag vill i sängen, på toa eller när jag är ute o går. Inte behöver jag då gå till ateljén.. Fast det där var nog kanske lite överdrivet, jag vet inte, men det är lite så det känns ändå. Som om jag vistas i det där tomrummet jag skrev om i bloggen under förrförra projektet. Ett tomrum som kan göra plats för något nytt kanske? Eller så blir det till en nödvändig vändpunkt? I don´t know.. 

Utöver det jag skrivit här ovan, finns också den lite komplicerade upplevelsen av att vara en konstskolestudent igen, något jag varit och också lämnat. Det var svårt redan då, för jag har länge varit van vid att jobba själv. Alltså, vi ska arbeta med konstnärlig gestaltning, men vi är inte konstnärer här, inte heller studenter på konstskola, utan vi är studenter på en bildlärarutbildning, men ska ändå arbeta konstnärligt och dessutom få betyg på det. Ja, jag tycker det är förvirrande vad det är vi egentligen sysslar med och emellanåt vad det är jag läser till. Ibland känns det som att jag är tillbaks någonstans där jag varit för länge sedan. Och i detta menar jag inte att jag tycker utbildningen är dålig, utan vill peka på att det hela emellanåt är komplicerat. För mig.

Så det jag hittills insett är att ovanstående spelar roll för min process o för hur jag arbetar nu. Kanske är det en reaktion mot tiden vi lever i och allt som finns att göra o tillverka hela tiden eller så är det en reaktion mot sammanhanget jag befinner mig i på utbildningen som jag emellanåt upplever komplicerat. Eller både och, o lite till. Förmodligen. Allt detta, beror på vem man är och vilka erfarenheter man har med sig in i ett visst sammanhang, tror jag. Vad som kommer ut i slutändan, vet jag ej. 

Klart slut.

NO FLOW

Det står stilla. Ganska mycket stilla faktiskt. Fast jag skriver, läser, fotar o skissar o allt annat, så byter jag hastigt alla spår om vartannat. Lägger åt sidan, tänker att jag kan kolla in det sen. O när det känns som att allt står stilla o inget händer, så blir verkligen allting mycket tråkigare. O jobbigare. Jag saknar inte själva idéerna, jag bara inte går igång på dom. Då (alltså nu) tänker jag på vad som ger mina processer näring, skapar flow o motivation? Det är sånt jag går o funderar över medan tiden i projektet går och min rapport förblir ganska vit. Jag har inga tydliga svar på ovanstående, men det är ändå en intressant fråga att fundera över, tycker jag. 

Jag ska i alla fall försöka formulera ner några av mina ganska otydliga tankar så här långt.................................................................

Gåendet; är fortfarande inne på detta tankespår. Och inspirerad. Egentligen är jag det.   

Tänkte tidigt att jag ville se om det gick att använda gåendet som metod för att arbeta undersökande med andra. Att gå, skulle då dels kunna vara själva det konstnärliga uttrycksmedlet, men också som metod för diskussioner av olika slag. 

Jag tycker själv och har också hört många säga att de både tänker och pratar bättre medan dom går. Jag tyckte detta var intressant och tänkte att det borde gå att kombinera gåendet som metod med t ex det Sokratiska Samtalet. Som "Sokratiska Walks" liksom. Det skulle t ex kunna vara ett seminarium där man går mellan olika på förhand givna plaster (Fjällgatan skulle kunna ingå) och pausar emellanåt för diskussioner och/eller gestaltningar av olika slag.

Gåendet skulle här kunna vara metoden för att tänka bättre (rörelsen, syresättning av blodet o s v), samtidigt som det Sokratiska Samtalet skapar möjlighet till interaktion med andra och att dela tankar, känslor, upplevelser o s v och slutligen skulle själva rummet, platserna i det offentliga, kunna bidra till intressanta diskssioner, direkt på plats så att säga. Det blir ett möte mellan människor men också mellan människorna och rummen de vistas i. Tänker här att platserna man väljer blir viktiga. Att det är dessa platser som blir utgångspunkterna då för själva den sokratiska dialogen. 

Jag har också tänkt på gåendet som motståndshandling. Alltså vad det innebär att faktiskt ta sig fram för egen maskin istället för att vara beroende av andra slags maskiner, bränslen o s v. Att detta kan vara ett medvetet val o just en motståndshandling i sig. I tider där jordens resurser håller på att ta slut och det ganska fort, kan gåendet vara en motståndshandling. 

Det finns många exempel på gående som motståndshandling, att nämnas lite kort är bl a  Situationisterna som på 60-talet kritiserade den moderna stadsplaneringen och arkitekturen och ansåg att den bara bidrog till människors isolering från varandra och att staden reducerades till att bli en kuliss för konsumtion. En del av det dom sysslade med var bl a "Dérive" = att planlöst vandra omkring i stadslandskapen och se hur olika miljöer påverkade sinnesstämningar och känsloliv. Ur detta utvecklades sedan en teori som kallas "Psykogeografi", d v s hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt.

Jag tänker här att även om gående är en relativt miljövänlig aktivitet, så är det ändå något som lämnar spår. Människan lämnar spår, avtryck hela tiden på olika sätt. Inte bara genom att gå, men mycket genom att gå. 

Jag kan skriva mer, men måste äta nåt. Återkommer.  

UPPREPNINGAR

UPPREPNINGAR