picnics

Japp, då var flera veckors projekt avslutat. Efter en lång promenad är det dags för eftertankar......

Processen. 

Ingången till denna del av projektet kändes bra och på något vis naturlig efter förra. Jag ville fortsätta med "gående", det fanns så otroligt mycket mer att göra i ämnet. O inte minst fanns lusten kvar. 

Trots det började mitt arbete med ett No Flow. Ämnet var alltså intressant i sig, men hur skulle jag jobba vidare i gestaltningsform? Mest av allt ville jag fortsätta undersöka utan att bestämma mig för något särskilt. Well, I don´t like att gränsa av, det har jag förstått. Men, det är ju inte det att jag inte kan sätta ner mina fötter, inte alls, mer att jag liksom själv vill bestämma när o det kan man ju inte alltid när man ska passa i ett schema. Jag har också kommit fram till att det inte handlar om att jag behöver mer tid än någon annan för att jag arbetar långsamt, vilket jag kanske tänkte i början av utbildningen. Ibland kan jag spruta ur mig grejer oerhört snabbt. Det hela handlar mer om att få bestämma över detta själv. O särskilt gäller det här konsten. Tror inte att detta hade varit en lika engagerande fråga för mig, om jag under tiden också haft mer tid just för det egna, men nu har det inte riktigt varit så.

I alla fall, istället för att börja jobba, var jag tvungen att ta reda på vad detta no flow handlade om. I efterhand tror jag att det som var svårt, vid sidan av att just göra avgränsningar, var att det jag började intressera mig för handlade om gående som medvetet vald handling o i detta var jag inte säker själv på vad jag tyckte. Alltså, det kändes som att jag inför mig själv krävde en åsikt på något vis, men någon sån hade jag inte. Jag ville egentligen bara fortsätta undersöka ämnet och hålla det öppet för en massa olika tolkningar.

Tiden kändes också knapp med så himla mycket annat på schemat, fritiden o s v. Så kanske fanns en viss stress med redan från början i projektet och när jag är stressad blir jag som en slowmotionsnigel istället för en grymantilop, vilket är ganska intressant egentligen. 

Well well, jag kom fram till att det handlade om ovanstående och bestämde mig för att det visst gick bra att fortsätta arbeta med ämnet vare sig jag hade ngn åsikt i frågan eller inte. Ungefär samtidigt fick jag reda på att en nära anhörig blivit svårt sjuk i en sjukdom som bl a handlar just om gåendet, vilket gjorde att det jag höll på med plötsligt kändes fruktansvärt futtigt och oviktigt. Självklart kunde jag se mycket av det jag höll på med som värdefullt, men det hela blev komplicerat, inte minst känslomässigt. Jag tappade lusten och spåret kan man säga. Och behövde samtidigt förhålla mig till ovanstående på något sätt.

För att kunna jobba vidare alls, släppte jag helt gåendet ett tag och började fundera på andra grejer. Jag hade olika idéer då, som t ex ljud på olika platser kring gatan F, som skulle portioneras ut vid vissa klockslag; Att bygga enorma torn som man skulle kunna gå upp i för att få just distans till omvärlden; Samt paus-platser av olika slag o s v o s v. Flera av idéerna kändes spännande o bra, men samtidigt ville jag inte bygga något. Det har jag förresten inte velat någon gång under utbildningen. Istället ville jag göra något mitt i det offentliga rummet, något som var på-gående, ha. Och det var här jag kom tillbaks till gåendet igen. Home sweet home.. 

Men för att jobba med detta på ett plan som ändå kunde kännas OK, började jag fokusera ännu mer på gåendet som just vald handling och tänkte mycket på miljömedvetenhet, att visa kritik o motstånd av olika slag. Att det i slutet kom att handla om Slow och Fast blev en av de olika ingångar jag hade. Detta intresserade mig dock som fråga eftersom takt, rytm av olika slag o s v, funnits med som en tråd också i första delen. 

Jag gillar tanken på att den egna kroppen, takten, pulsen vi lever med dagligen är något som många människor har möjlighet att förhålla sig till, oavsett om man är gående eller inte. Jag gillar också att detta med slow och fast är något som kan appliceras som tankegång på andra områden, inte bara gåendet.  Jag gillar också att det inte handlar om att välja antingen slow eller fast, utan just om jämvikten dem emellan, där olika situationer kan behöva olika takt och att detta är något som vi medvetet kan välja att förhålla oss till. I detta tänker jag återigen att det kan handla om gående men också om många andra saker. 

Själva gestaltningen

Jag känner mig nöjd med mitt arbete och själva gestaltningen. Mest kanske för att jag slutligen hittade till ett uttryck som handlade om att pröva tankarna o idéerna ute i själva rummet. För eftersom jag inte byggde något, kallar det mer konkret här, så fanns väldigt länge "bara" mina tankar och skisser. Man skulle kunna säga att jag sparade på dom länge eller avgränsade in i det sista. Man skulle också kunna säga att jag visst byggde något med mina filmer, men jag tänker här mer på att göra något med händerna, färg, olika material o d. D v s det jag kanske mer varit van vid tidigare. Att jobba så mycket med själva idén, upplevde jag lite nytt, intressant och också svårt. 

Visst hade jag kunnat redogöra för endast tankar o idéer på redovisningen, men för egen del, blev det mer verkligt när allt det jag skissat på, också prövades ute på plats.  

Redovisningen

Själva redovisningen kändes Ok, men i efterhand hade jag kanske gjort en del annorlunda. Fast jag bett om det, tyckte jag det var jobbigt att vara först. Utöver min egen nervositet, kändes det som om det låg en våg av hela rummets samlade nervositet o skvalpade. Min inställning var i alla fall att inte förbereda så mycket, utan improvisera mera. Ja, det kanske kan finnas för- o nackdelar med det, men ibland tycker jag att det för mig funkar bättre att inte förbereda så mycket, men det förutsatt att jag ju kan mitt ämne. I detta fallet tyckte jag att jag ältat mitt ämne så enormt mycket dessa veckor, inte minst med tanke på rapporten, att jag litade till att allt ändå fanns där. 

Under själva redovisningen sedan försvann ganska mycket nervositet och det mesta fanns där, men mera i form av att jag svarade på frågor som kom upp och mer utifrån min gestaltning än utifrån min process kan man säga. I efterhand kan det tänkas att lite förberedelser hade gjort mig något mindre nervös, men det där är också mycket en fråga om dagsform för mig, så det går inte att säga generellt. Och när jag tänker efter så var jag inte så väldigt nervös ändå.

Mest kanske erfarenheten av redovisningen handlar om insikten av hur extremt sällan jag redovisar grejer egentligen och att man aldrig liksom hinner öva upp sig på det. Som pedagog kan man ju förbereda sig o bli tydligare i o m det, men det är skillnad mellan det och att redovisa en konstnärlig produkt tycker jag. 

I alla fall, så kände jag också att jag ville fokusera på mina filmer och deras innehåll under redovisningen, mer än på processen. Detta för att dels pröva idéerna på publiken som var där och också för att jag tänkte att jag redan skrivit mycket om och under processen på bloggen, men däremot inte visat det som den lett fram till. 

Tankar vidare:

I backspegeln kan jag se båda dessa delprojekt som givande för mig. Gående som ämne känns grymt roligt o här finns massa spår att jobba vidare med. Utöver egna grejer, vill jag använda gående i olika delar av det offentliga rummet, som metod för konstnärligt arbete med andra människor. Jag tror t ex att det skulle vara väldigt intressant att kombinera gående i olika miljöer med sokratiska samtal. 

Det har också varit givande eftersom en del tankar från föregående projekt på temat "konflikt" kom tillbaks under dessa projekt och tvingade mig att ta i dem igen. Det har kortfattat bl a handlat om ett motstånd från min sida att uttrycka mig på samma sätt som bildpedagogs-student och som konstnär. Jag har velat skilja dem åt o ändå är jag en och samma person. Själv kan jag bara stå bredvid och undra, men det är så det är. Detta motstånd, har också tvingat fram andra synsätt och arbetssätt. Det har också satt igång en massa ifrågasättande kring konst, där jag kommit bort en del från färg, material o liknande. Det är ganska jobbiga processer som pågått parallellt med gestaltningarna upplever jag, och mycket av detta är också det som gör det spännande att arbeta så, som jag ser det. 

Ytterligare en central fråga som jag haft med mig under utbildningen, samt dessa delprojekt, har varit tankar på vad det innebär att göra en uppgift till sin egen. Med det menar jag att kunna få en ingång i den och vad som i så fall krävs för att olika människor ska kunna ha det. 

Dessa tankar har aktualiserats under våra olika projekt, där jag i vissa av dem känt svårigheter att arbeta utifrån de ramar som funnits. Varför jag känt så, är frågor jag har en del svar på, men som jag också fortsätter fundera över. Men frågan i sig är också viktig och intressant utifrån en pedagogs perspektiv. Som sådan kommer jag att möta en massa människor i olika situationer som alla ska få en och samma uppgift. Att möjliggöra olika arbetssätt, kunna ha en flexibel och vid ram, kanske t o m bryta mot just den ramen då det behövs o s v, tror jag då är oerhört viktigt. Och inte minst att vara lyhörd för vad som behövs. För egen del har dessa erfarenheter lärt mig väldigt mycket. Förhoppningsvis kommer jag att ha en större förståelse för människor jag möter p g a det. 

Slutligen har allt inte handlat om motstånd och svårigheter, mycket har också varit lust, driv, nyfikenhet, undersökning och känsla av utveckling. 

Referenser:

Wanderlust - Rebecca Solnit

SLOW - Lev livet långsamt - av Carl Honoré

Konceptkonst - Skriftserien Kairos

Lovtal till Filosofin - Om Maurice Merleau-Ponty (av Anna Petronella Fredlund)

Carl André

Fransis Alys

Joseph Beuys

Situationisterna