RÖRELSEN - ATT LEDA FRÅN 

EN VILA TILL EN ANNAN 

Efter förra projektet, del I, har jag känt för att fördjupa mig kring "gåendet", så det är vad jag gör just nu. Läser och snöar in på en hel del. Och samtidigt funderar jag över vad det är jag gör och varför. Inte som självkritik, mer för att det är fascinerande vad man väljer att jobba med och vad detta står för. Och att det finns en tidsaspekt med i det hela som gör att man väljer det man väljer just nu. 

Får man som vi får nu, d v s jobba med ett projekt under lite längre tid, hinner man ofta upptäcka att det finns anledningar till det man väljer även om dessa inte varit medvetna val från början. Jag tror man lär sig oerhört mycket på sådana sätt att arbeta o att det är skillnad på korta o långa projekt just när det gäller detta. I längre hinner man med mer av reflektion och tankearbete under tiden man arbetar. Dynamik. 

Jag upptäckte i förra veckan saker kring det jag gör nu som både fascinerade och kanske också kändes lite obekväma. Men så är det och så kan det vara. Det känns bättre nu o det är bara att jobba vidare vare sig det är i bekväma eller obekväma zoner.  

Vad är det som väcker ett visst intresse vid en viss tidpunkt o inte ett annat? Gåendet till exempel. När saker ligger i tiden för en själv...  Av allt som finns att välja, väljer man något. Jag tycker det är intressant. 

I boken "Wanderlust" av Rebecca Solnit, samt en del annan fakta från nätet, beskrivs gåendet ha fått en annan innebörd under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Då, vid tiden för industrialismen med upptäckter som järnväg, flyg, bil o s v, förändrades sättet att ta sig fram. Gåendet som tidigare endast varit ett sätt att just komma framåt, det enda människan haft, blev nu något man också valde att göra bara för att göra det. Och man gjorde det också för att revoltera. Genom att gå ville man bl a återta sin egen rörelsefrihet och rikta kritik mot samhällsutvecklingen under denna tid. Radikalt eller konservativt? Många människor under den här tiden ansåg sig ha förlorat landskapet och känslan till naturen, vid sidan av all teknisk utveckling. 

Människans rums- och tidsuppfattning samt varseblivning, sägs ha förändrats mycket i o m utvecklingen under denna tid. Vad innebar kort resp. lång sträcka? Att ta sig fram med buss, flyg kontra att gå? Kroppen som nollpunkt från vilken all rörelse utgår, våra specifika mått, vår upprätta hållning, det faktum att vi är bipedals (tvåbenta) och att vi är i mer eller mindre ständig rörelse. Mycket av just planering och byggnation utgick under den här tiden från att vi var just gående människor, i rörelse - att gåendet var (och är) den tysta förutsättningen för allt det här. 

Edmund Husserl (filosof 1859-1938) beskrivs ha fört in gåendet och vår rörlighet som viktiga delar av vårt sätt att uppleva världen. Merlau Ponty (filosof 1908-1961) tog det vidare och talade om kroppens betydelse för vår varseblivning. Ludvig Wittgenstein (filosof 1889- 1951) talade om vikten av friktion, av att vi vill gå, men att vi behöver någon friktion. Om människans vilja tillbaks till ojämn mark..  

Hur kan detta kopplas till vår tid idag? O varför är det här med gåendet så angeläget för mig av allt jag väljer av och såpass angeläget att jag arbetar vidare med ämnet på olika vis utan avsikt att avrunda? Jag undrar hur tiden NU påverkar mig och hur min relation till historien ser ut samt till den framtid jag idag bara kan ana.... 

Måste börja skriva här för att starta om på något vis. Få mig själv att inse att jag börjar nu helt enkelt. HÄR. 

Fortsättning på tidigare projekt - med utgångspunkt i det - i "gående" - The Art of Walking. Läste idag en tidning som verkade sjysst - Motiv. Den har ett tema varje nummer med bildmaterial som åtminstone i det jag såg idag verkade spännande (finns på stadsbiblioteket). Ett nummer handlade om offentligt och privat rum. Finns det en skillnad mellan dessa utrymmen och hur ser den i så fall ut nuförtiden? Har funderat en del kring detta.

När det gäller "gående", är detta något vi gör både i privata och offentliga rum. Samtidigt har mycket av våra rörelsemönster förändrats i o m Internet och att vi kan göra så mycket hemifrån. Det som tidigare var ett offentligt rum, gator torg o s v, har idag breddats med digitala världar som kommer till oss, hela vägen hem på ett naffs. Det är intressant. Och idag ser man också så många ta med sig bärbara datorer ut. Jag kommer aldrig glömma bilden av de två hemlösa männen i San Fransisco. Varje dag låg dom på samma ställe, samma gata. En dag låg båda under samma filt, i sitt hörn på gatan o framför sig hade de en bärbar dator med en actionrulle i full gång. Det var något i det som var så urbant o modernt att man verkligen hajade till. Man kan undra vad som egentligen är privat och offentligt?

  

Starta om o gå vidare

Nu är detta gestaltningsprojekt över. Grejerna är hemplockade och lånade maskiner tillbaka-lämnade. Jag ska försöka sammanfatta min upplevelse av arbetet och det som jag i slutändan ringade in som gestaltning. 

I början av projektet, hade jag mest tankar kring själva metoden, på vilket sätt jag ville arbeta utifrån ämnet. Det handlade om en önskan att verkligen arbeta undersökande o skissartat o att hålla den processen igång länge, kanske hela vägen till redovisningen. Då hade jag några vilda tankar, bl a att starta en hel Research Group som många kunde vara med i och verkligen arbeta undersökande. Så det började kanske där, med själva metoden. 

Jag var också i San Fransisco när projektet började o fick i o m det en annan ingång i arbetet. Det kändes främmande att sitta o fundera över Fjällgatan därborta. Så där hade jag ögon på offentliga utrymmen, rum o funderade över vad detta innebär egentligen. Tankar kring "gående" fanns med långt innan resan och jag skrev, tecknade, läste, filmade och fotade en hel del kring detta. 

Hemma senare, fortsatte jag arbeta med mera fokus på "gående". Det är ett stort område och har växt under tiden. Det finns så många olika plan att fundera kring när det gäller detta har jag upplevt. Det som intresserade mig mest till en början var kanske just det självklara, automatiska och ofta omedvetna i att "gå". Det är dessutom en aktivitet som är central i offentliga rum, som t ex på Fjällgatan. Jag försökte se om det gick att öka medvetenheten om mitt eget gående o jag hade många olika spår kring detta igång samtidigt, ljud, filmer, text, foton o s v. 

Det har handlat både om fysisk ansträngning, såsom hjärtslag, andning, rörelse, stegljud o s v och det har också handlat om det rent transformativa i att gå, jag tänker då att man ofta börjar gå med ett visst mående, tankesätt o s v och slutar med ett annat. Att det händer mycket längs vägen. Bearbetning av tankar, känslor, idéer, problem o s v.  Det har också handlat om vad det innebär att vara närvarande när man går, att se o ta in det som är omkring en, fastän det som Fjällgatan, kan vara en plats du går på så ofta. Gåendet tycks vara en aktivitet som tillåter en att i tanken vara på många andra platser samtidigt som man går. Tänker här att det beror mycket på hur krävande själva gåendet är, för på vissa sträckor måste du vara i fokus för att inte ramla eller krocka med någon/något. Gåendet har också intresserat mig som liknelse till processer av olika slag, där man medan man går är i rörelse och i ngt som pågår. 

När jag ser tillbaka på min process upplever jag att den varit ganska rörig. Jag har samlat väldigt länge och haft behov av det, fast jag varken kan eller har lust att sätta några ord på varför just nu. Hur det än är så har det uppenbart varit viktigt för mig att skissa o få vara just pågående i det, inte sätta ner fötterna förän sent. 

När det gäller det jag slutligen valde ut till redovisningen känner jag mig rätt nöjd. Det finns förstås en hel del jag kunnat göra annorlunda o framförallt spår jag velat jobba vidare med, men det kan jag ju göra nu. Stegen o hjärtljuden var klara ingredienser ända tills söndagen, då jag kände att filmen behövdes också. De tre tillsammans + lite utskrifter på olika spår tyckte jag blev ganska bra ändå. Det berättade en del o det jag hittills huvudsakligen arbetat med. O det är en tröst att veta att man själv kan fortsätta vara pågående även om redovisning o projekt nu lagts bakom en.

Jag tänker nu en del på hur man skulle kunna gå vidare och använda "gående" när det gäller olika pedagogiska situationer. Jag tror att man kan det och att själva gåendet kan vara en bra metod till att just arbeta undersökande med det offentliga rummet. Det har jag känt själv under den här tiden och kände det även i projektet "Förändring av det offentliga rummet", mkt kanske för att det är en så basic sysselsättning och dessutom för att kroppen är med automatiskt och då tror jag att man får så mycket gratis. 

Lite referenser....

"Wanderlust - A History of Walking" - Rebecca Solnit

Francis Alys - Konstnär som jobbar en hel del med gående

Janet Cardiff - Konstnär som gjort en massa olika Video o Audiowalks

Richard Long - Konstnär som använder gåendet som metod på olika platser i naturen

Söndag9232

Lördag10122

I boken "Wanderlust, A History of Walking", Rebecca Solnit, beskrivs gåendet vara en balans mellan varande o görande. Hon skriver, 

"thinking is generally thought of as doing nothing in a production-oriented culture, and doing nothing is hard to do. It´s best done by distinguishing it as doing something, and the something closest to doing nothing is walking. Walking itself is the intentional act closest to the unwilled rhythms of the body, to breathing and the beating of the heart. It strikes a delicate balance between working and idling, between being and doing. It is a bodily labor that produces nothing but thoughts, experiences, arrivals". 

Jag tror att jag själv gillar att gå så mycket delvis p g a ovanstående. Att det är något jag gör utan att jag egentligen "gör" något. Visst kan man säga att det är en transport, men det är inte alltid det, särskilt när man går ut för att "bara gå". 

Gåendet är också en aktivitet som är individuell, d v s man kan endast gå med hjälp av sin egen kropp, men samtidigt är det också en aktivitet vi delar med många andra. När det handlar om offentliga rum, tänker jag att gåendet är en central aktivitet i just det utrymmet. Här strömmar människor fram varje dag för egna maskiner. Deltar o påverkar.

Personligen är gåendet ett viktigt reflektionsverktyg. Det är här jag tänker många viktiga o mindre viktiga tankar, sorterar bland intryck o känslor, fyller på med ny luft, nya idéer etc. Det är här som gåendet ligger nära konsten för mig. Jag behöver det helt enkelt för att koncentrera mig och ta reda på vad som ligger mig nära och som jag vill arbeta vidare med. Det finns mycket att skriva om vad det gör med en, men framförallt handlar det kanske om just det transformativa i själva aktiviteten. Jag menar att det sker något i oss o med oss under tiden som vi går. I början av det här projektet funderade jag mycket på vad gåendet egentligen innebär för mig o också som gemensam aktivitet i offentliga rum. Jag har ofta upplevt att det med gåendet sker förändringar i hur jag tänker o känner utan att direkt koppla det till själva gåendet. O detta är intressant tycker jag. Hur omedvetna vi är om vad vi gör när vi gör det. Det finns ett s k "processedurminne", med det menas att saker vi fått lära oss tidigt och som vi sedan övat på mycket, gör vi automatiskt o alltså utan att tänka på att vi gör det. Gåendet är en sådan aktivitet, cykling också. Efter att ha övat in det ett antal år, gör vi det sedan utan att tänka på det särskilt ofta. Automatiskt.

Gåendet, "Bipedalism", är en process, där det handlar om mer än att bara komma fram. Det är att vara på väg utan att alltid veta vart. Steg för steg tar vi oss fram, varvar vänster o höger repetitivt. Den fysiska ansträngningen påminner oss om vad vi gör när vi gör det, om vi känner det. Hjärtslagen hör vi inte, men dom finns där o slår för oss o möjliggör varje sådant steg.  

TAKT  RYTM  FART  RÖRELSE

Fredag10194

Torsdag9431

Onsdag11244

Hjärtat - en muskel som jobbar för dig varje dag. 

Jag hörde Kristina Lugn säga det en gång. Orden påverkade mig. Hjärtat som avgörande muskel för att vi överhuvudtaget ska kunna röra oss. Också avgörande för att vi ska ta några steg. 

Igår var jag på Östra för att spela in ljudet av mina hjärtslag. På en akutavdelning för förlossningar som ännu inte riktigt satt igång för dagen, fick jag låna en ultraljudsapparat och en snäll sköterska som hjälpte mig hitta rätt bland revben, senor och annat vi har därinne. O så där var dom efter ett tag. 

På vägen hem kände jag mig glad.

Tisdag15431

Måndag12677

Söndag14332

Lördag13245

Fredag11762

Torsdag12432

Har jobbat med att spela in ljud dom senaste dagarna. O vissa ljud är rätt lätta att spela in, andra är grymt svåra. Idag har jag ringt till kanske 20 olika personer i stan för att få reda på vad jag ska göra och hur. Det slog mig då verkligen hur olika man blir bemött med en o samma fråga. Alltså, hur olika vi människor fungerar. Vissa trevliga, hjälpsamma o tillmötesgående. Andra irriterade, stressade och känner förmodligen hot i en enda grej till på sitt skrivbord. Det var en intressant iakttagelse tyckte jag, o som en liten bieffekt av mitt gångarbete. 

Jag jobbar med det här på många sätt samtidigt känner jag. Olika processer, men samma tråd. Från början ville jag arbeta skissartat. Med det menat att jag hade en önskan om att ha olika spår igång samtidigt och inte bara göra en grej. Att gestaltningen skulle vara skissartad, som slags utkast mer. Jag har jobbat en del så nu, o visst känns det rörigt minst sagt. Det är det där med att "sätta ner fötterna" o när det är dags för det. Har funderat en del över det sista tiden. Jag sätter bokstavligt talat ner fötterna hela tiden i idén jag jobbar med, men har också velat flyta omkring länge o inte avgränsa så mycket den här gången. Att det där fanns med från början som en tanke. Kanske också för att det jag intresserat mig för när det gäller gåendet känns mer som en början på något. Projektet blir en liten del av det. Så kanske är det ändå dags att gränsa av nu o bryta ut någon del av det jag håller på med? 

   

Onsdag11682

vila

aktivitet

Det är ibland stor möda och ansträngning att gå. Kroppen kan vara tung, kanske belastad av virus, jobbiga tankar eller bara allmän trötthet. Vädret märks o känns vissa dagar mer än andra o påminner en om aktiviteten man håller på med där man tar sig fram. 

Gatans konstruktion påverkar. Det kan finnas många hinder längs vägen har jag tänkt på som tvingar en till uppmärksamhet för att undvika t ex fall eller påkörningar. Gatan kan gå uppför eller nerför som Fjällgatan eller vara mera plan och lättillgänglig som många andra.  

När jag ser andra gå, undrar jag hur dom har det, vad dom tänker på o känner. Jag tittar på dom o funderar över om man kan se på en människas gångstil hur hon/han mår? 

Tänker också på alla som kan gå o på hur mycket man gått sedan första steget som barn. Vilken revolution att lära sig gå, när man tänker på det. Att kunna ta sig fram och röra sig på olika platser, privata som offentliga. Att använda sin kropp på det viset, fysiskt som mentalt -"ta sig fram för egen maskin". 

O dessutom en miljövänlig aktivitet.

När man inte kan gå, men kanske vill.

Tänker på dom som aldrig kunnat ta ett enda steg o fått veta hur det känns. Som kanske tar sig fram men behöver hjälp. Jag undrar hur det är?

Tycker bilden är fin.