picnics

I mitt skyddsrum av fett..

Klockan är mycket, men jag vill skriva!! Ibland (just nu) känns mycket omkring mig så oäkta att jag undrar över vad som egentligen är något överhuvudtaget. Jag får feeling att solla, källsortera.  Ta bort allt lull o dull som fyller ut det både andra o jag själv säger. Vad menar folk? Vad menar jag? – det går över; tar lite tid; ta det inte personligt; allt ordnar sig; man måste bestäma sig o s v......... 

Alla dessa ord? Men att sortera uttalanden känns jobbigt i sig. Putta in i fack, lägga på rätta hyllan, stämpla med rätta stämpeln o s v. HAV ett öppet sinne, ett öppet sinne..

Jag har blivit känslig för ord. Jag lyssnar och verkligen hör. Jag lyssnar till det du säger. Jobbigt? Förstår, det kan vara det, men jag kan det inte hjälpa. Jag genomskådar o gör det sylvasst. Vänder på formuleringar, ifrågasätter, tvivlar. Känns som jag sticker hål på bubblor. Inte bara dina. Också mina.

Uttrycken, det vi säger o ibland slänger ur oss. Rätt o relevant i stunden. Kanske. Antagligen. Häromdagen sa jag till en vän att det kändes som att orden spelade liten roll i jämförelse med en kram som vid det tillfället kändes så mycket mer relevant. O det enda jag kunde förmå mig till. Några ord fanns inte. O samtidigt lyssnar jag nu mer än någonsin på det som sägs just i ord. Orden har fått mer betydelse o jag själv förstår inte direkt vad det handlar om. Bara att.