picnics

Undrar om man har en egen, naturlig takt när man går? Känner själv att jag har det. Går rätt fort har jag hört och kan ofta bli frustrerad när någon annan släpar fötterna i marken. Jag har övat ganska länge på att gå långsammare, för det kan också vara skönt att göra det ibland. Slowness. Zombiewalking. Ofta blir gåendet då till något annat än bara känslan av kroppslig transport. Tänker att så mycket går snabbt idag. Har man tid att gå långsamt? Eller känna efter vilken pace man har en viss dag? 

Under helgen har jag försökt gå utan tanke eller plan på vart. Ett försök att gå och samtidigt koppla bort tankar på annat. En återkoppling till det jag tidigare skrev -there where you are not, att alltså vara närvarande i själva gåendet o ingen annanstans. Jag använder min kropp på olika plan samtidigt och genom själva aktiviteten i olika miljöer, blir jag också en del av dessa. Tänker att det handlar om interaktion mellan den som går och platsen. Tänker också påverkan av platsen genom själva aktiviteten.   

Läste idag om en kvinna som ville gå för fred i världen. 

Hon skulle gå 25.000 mil. Det tog henne nio år....